Hur länge ska väst underskatta Putin?
Den 24 december 2011 samlades över 100 000 människor i Moskva för att protestera mot det massiva fusket i parlamentsvalet tidigare samma månad.
- Vi tillåter inte att Putin får plats i Kreml. Tjuvar ska inte få plats i Kreml, sa dåvarande oppositionsledaren Boris Nemtsov.
De omfattande gatuprotesterna beskrevs som medelklassens uppror och många trodde att utvecklingen skulle leda till ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland.
Men så blev det inte.
Fem år senare ekar inga protester på Moskvas gator - och ingen bär längre det vita band som var demonstranternas symbol. Boris Nemtsov är död, han sköts strax utanför Kremls murar i februari 2015.
När Barack Obama i veckan utvisade 35 ryska diplomater som vedergällning för Kremls inblandning i USA:s presidentval svarade Putin med en axelryckning. I hans strategiska kalkyl är Obama redan gårdagens spelare, ingen att bry sig om.
Enligt Vilhelm Konnander, Rysslandskännare med lång erfarenhet från regionen, har Vladimir Putin hela tiden haft ett långsiktigt strategiskt perspektiv som väst aldrig riktigt förstått.
Stödjer högerextremister
Efter den "orangea revolutionen" i Ukraina 2004 till 2005 när den Ryskvänlige president Viktor Janukovytj fick avgå kände sig Vladimir Putin direkt hotad. Enligt den ryska världsbilden är de så kallade "färgrevolutionerna" inte uttryck för folks längtan efter demokrati och välstånd utan en komplott från väst.
- Från den orangea revolutionen började Ryssland aktivt stödja först europeiska och sedan amerikanska högerextrema rörelser, säger Vilhelm Konnander.
Inte slump att SD gillarKreml såg med ogillande på EU:s utvidgning och var särskilt kritiska till att Nato ökade samarbetet österut. Att stödja extremhögern blev ett sätt att på lång sikt destabilisera EU och motverka mer integration i Europa. Samtidigt ökade den inhemska repressionen. Kreml upplevde civilsamhället och de fria medierna som ett systemhot, kärnan i en potentiell "färgrevolution" även i Ryssland.
Från den orangea revolutionen började Ryssland aktivt stödja först europeiska och sedan amerikanska högerextrema rörelser
Vändpunkt i Georgien
2008 gick Ryssland in militärt i Georgien och stoppade därmed effektivt landet från att närma sig Nato. Det blev en vändpunkt, västvärldens svar på Putins politiska och militära offensiv var förvirrat och splittrat.
Efter fusket i det ryska parlamentsvalet 2011 var gatuprotesterna omfattande men Putin hade förberett sig väl - det blev ingen "färgrevolution". När den politiska turbulensen i Ukraina började på hösten 2013 var strategin för länge sedan strategin klar. Putin gick på offensiven, först med propaganda och påtryckningar mot olika aktörer – till slut militärt med ockupationen av Krim.
Mönstret verkar återupprepas varje gång. Ryssland gör något oväntat som ställer väst inför fullbordat faktum. Efter ett tag anpassar vi oss efter den nya situationen.
Så har Putinismen vunnit nu?
Svaret från Vilhelm Konnander är nej.
Paradoxen är att Ryssland är mycket svagare än landet ser ut att vara, vår föreställning om Kremls makt är ett av Putins viktigaste vapen.
- Poängen är att vi ska vara våra egna fångvaktare, genom att vara rädda så anpassar vi oss, vi accepterar politik vi annars aldrig skulle acceptera, säger Vilhelm Konnander.
Väst måste sluta underskatta Vladimir Putin. Ryssland har kommit billigt undan i sitt stöd till Donald Trump och den amerikanska extremhögern. Nu står valen i Frankrike och Tyskland på tur och vi bör förvänta oss det värsta.
Men det finns även ett annat mönster, det västerländska samhället, vår demokrati, vår frihet och vårt välstånd är i längden en mer attraktiv samhällsmodell än den ryska polisstaten. Vladimir Putin skrämmer många i väst - men själv fruktar han framförallt sina egna undersåtar.