Koncernråd avgör fackens styrka i EU
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Världens största fackförening har byggt sig en modern borg i det gamla Östberlin. Tjänstefacket Verdis mastodontiska röda tegelbyggnad utstrålar makt på samma sätt som EU-byggnaderna i Bryssel. Ändå är inflytandet begränsat. Verdi har närmare 3 miljoner medlemmar men det är svårt att få den socialdemokratiska regeringen att lyssna.
Dragkampen mellan arbete och kapital är minst lika hård i tjänstesektorn som i industrin. Striden har till stor del flyttat till EU. Hur ska facken motverka den nyliberala offensiv som är på gång i Europa?
EU:s tjänstedirektiv är fortfarande en brandfackla. Ämnet dyker omedelbart upp när jag träffar Verdi och DGB, det tyska LO. Facken varnar för sämre arbetsvillkor och ökad press på den gemensamma sektorn.
Hittills har det varit trögt att få med regeringen. Detsamma gäller förslaget om bättre villkor i bemanningsföretag, där Tyskland håller emot.
– Det Europafackliga samarbetet fungerar när vi ska ta fram gemensamma positioner, säger EU-ansvariga Ursula Polzer på Verdi. Den svårare frågan är hur vi kan påverka de politiska besluten.
Facket har inte lätt att mobilisera sina medlemmar, som sällan hänger med i Europapolitiken. Därmed minskar pressen på partierna. Medierna tar sällan upp EU-frågor, det saknas ett europeiskt politiskt rum.
– Den bristande kunskapen om EU är en katastrof, säger Ursula Polzer.
Hon pekar på fackföreningarnas egna svagheter: det första målet är att få bra kollektivavtal, EU-arbete har låg status.
– Europa hamnar på listan av vad som ska göras bara när det finns farhågor, som kring tjänstedirektivet eller utvidgningen. Vi satsar för lite resurser, såväl nationellt som på Europanivå. Det är en väldigt farlig trend.
I rummet tvärs över korridoren sitter den brittiske professorn Jeremy Waddington, som just slutfört en studie om Verdis medverkan i de europeiska företagsråden. EU kräver att bolag med verksamhet i flera länder ska ha gemensamt samråd om viktiga frågor. Waddingtons slutsats är tydlig: fackförbundet centralt kan göra mycket mer för att stödja de anställdas företrädare.
Hans intervjuer visar ett brett stöd för Europafackets krav på mer makt åt råden. Det gäller särskilt vid sammanslagningar och uppköp av företag. De anställda måste få rätt till snabbare information och bättre utbildning.
Thorben Albrecht på DGB håller med:
– Koncernråden är viktiga för att stärka samarbetet på gräsrotsnivå. Det är en bra väg att hitta en gemensam facklig linje, till exempel när företag vill göra neddragningar.
DGB hoppas på Vladimir Spidla. Tjeckiens förre premiärminister får ansvar för arbetsmarknaden i den nya EU-kommissionen. Han kan se till att det blir fart på översynen av direktivet om europeiska företagsråd.
Att förbättra koncernråden borde också vara en högt prioriterad fråga för Margot Wallström, om hon menar allvar med att gynna de europeiska folkrörelserna. Starka gränsöverskridande fackföreningar behövs om EU ska modernisera ekonomin utan att offra välfärden.