Nej, SD är inte offer – de är mobbarna
Ett mejl: ”Det hjälpte inte med Era mobbningsfasoner. Svenska folket valde Sverigedemokraterna. Mår Ni illa nu? Vad ska Ni skriva om nu då? Mera mobbning förstås. Med hälsning Yvonne”.
Jag har fått 32 liknande mejl i veckan och hundratals tweetar, de flesta betydligt vidrigare formulerade men med samma martyriska tema: Ni som inte är i verkligheten, vi som är i verkligheten.
Det är svårt att göra något åt en sådan självbild. De ser sig som offer. De ser framför allt Expressens alla avslöjanden om rasism som förföljelse. Självbilden är mobboffrets.
Jag har börjat ledsna. Jag har skrivit massvis med artiklar där jag försökt göra skillnad på det rasistiska partiet SD och deras väljare. Likt en misshandlad hustru har jag försökt försvara och förklara. ”Nä men han är snäll egentligen, han är bara orolig, han vill inte minska invandringen med 90 procent och låta krigsflyktingar dö i Medelhavet.”
Men det blir allt tyngre.
Alla som röstade på SD visste vad de röstade på. Att påstå något annat är som att påstå att man inte fattade att nazister var nazister 1944.
Det spelar ingen roll hur kränkt och marginaliserad man upplever sig, att sparka nedåt är alltid helt ovärdigt. Det är inte de som är offer, det är invandrarna som är offren.
Sannolikt var inte 793 916 svenskar rasister innan de röstade på SD, men sedan gjorde de detta extrema val. Jag vägrar att tro att de är enfaldiga eller lurade, de valde med öppna ögon det enda rasistiska partiet.
För att skjuta undan skammen och ansvaret skyller man på media. Det skulle alltså vara medias fel att 800 000 människor röstade brunt. Det är nonsens. Det är inte Expressens fel att högt uppsatta SD-politiker näthatar invandrare och det är inte Dagens Ekos fel att Jimmie Åkesson spelar bort två knegarlöner på poker på en kväll.
Hade något annat parti drabbats av liknande skandaler skulle det partiet snart tyna bort. Medan SD:s väljare snarast verkar uppskatta järnrör, näthat, sexism och rasistiska politiker. SD belönades rikligt via valsedlarna.
En av dem var lastbilschauffören Björn Gustavsson som skrev en debattartikel delad 27 000 gånger i Aftonbladet om varför han röstade på SD. Han struntade i rasism och skandaler, för honom var det viktiga att inte låta utländska åkare köra fritt i Sverige.
Han tvingades välja mellan sin egen trygghet och solidaritet. Det är ett ruttet politiskt landskap som växt fram i Sverige.
En ny regering med en nygammal jämlikhetspolitik kan kanske ändra det. Återinförandet av generell välfärdspolitik är troligtvis enda sättet att stoppa rasismen. Otrygghet är alltid grogrunden till högerextrema partiers framgång. Jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet!
Ett visst antal SD-väljare är förstås inpiskade rasister som alltid kommer att rösta på SD. Men alla andra – och jag tror att de är många – kan enkelt upphöra med att stötta rasismen. Det är bara att rösta på ett annat parti, eller blankt.
Den som känner sig mobbad över att kallas rasist måste påminnas om att det finns något mycket värre – att utsättas för rasism.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.