Jag vill bara vara människa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I kväll spelar Kent i Skellefteå. Lyckos er, Skellefteå. Jag såg konserten i Stockholm förra helgen. Regnet piskade Storängsbotten, det var en enda lervälling. Men inne i det gigantiska tältet var det mest fuktigt, varmt och en djävla stämning. Ingen ”Kräm”, få av de mest poppiga hitsen. Men många tusen människor som sjöng allsång om livet:
”I mitt växthus är jag säker/där växer avund klar och grön/Jag är livrädd för att leva/Och jag är dödsrädd för att dö/Älskling vi ska alla en gång dö” (”Mannen i den vita hatten”).
Det blir lätt pekoral när man skriver det så här men ni skulle varit med. Efteråt, på väg till bussen in mot stan, säger min kompis Markus: ”Det var ju värsta gruppterapin.”
Ja! Jocke Bergs texter och melodier träffar så himla rätt hos så himla många. Folk känner sig sedda och förstådda. Då spelar det inget roll om vi är tjejer eller killar eller 18 eller 45 eller från Södermalm eller Alingsås. Det blir gruppterapi helt enkelt.
Annars kan man lätt få intrycket att folk är så himla olika. Jag tänker på könsdebatten, könskriget, efter Evin Rubars kritiserade och hyllade SVT-dokumentär om kvinnojourerna.
Den mediala vallgraven mellan kvinnor och män grävs djupare och djupare. Debatten om könsorättvisorna tappar all rim och reson. Roksledarnas närmast biologistiska syn på män som onda smetas över hela feminismen. Folk som aldrig har förstått surkvinnornas gnäll passar på att dödförklara kampen för jämställdhet. Och så säger de att galningarna på kvinnojourerna inte borde få ett öre från staten. Det är så dumt att klockorna stannar. Vart skulle de slagna kvinnorna och barnen då ta vägen? Vem skulle se dem då? Jourkvinnorna är vår tids hjältar.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Folk (både kvinnor och män) som klarar att hålla två tankar i huvudet samtidigt försöker hyfsa debatten. Som Jämo Claes Borgström hos Göran Rosenberg i TV 4 i veckan. Lugnt och metodiskt förklarade Borgström för den mycket indignerade programledaren att det stora problemet inte är feminismen – utan de könsorättvisor den växer ur och bekämpar. Naturligtvis utan att falla i ”män är onda, kvinnor är goda”-fällan.
Jag tror att det våras för queertanken, alltså övertygelsen att vi borde få vara människor i första hand och inte våra kön. Att vår könsidentitet (och så klart vår syn på könen) inte är naturgiven utan något vi själva väljer och kan förändra. Det där med ”kvinnor är från Venus, män är från Mars” är bara ett påhitt, något vi bestämmer oss för att tro på för att slippa ompröva våra könsroller och för att känna oss trygga.
Sådana könskritiska tankar har alla möjligheter att få fäste nu, när debatten är så vansinnigt polariserad. Vi är många som fattar att könskrigarnas världsbild inte håller. Vår godhet eller ondska beror inte på våra kön. Däremot finns det könsorättvisor, en könsmaktsordning som bara kan brytas om vi börjar se varandras mänsklighet och struntar i könet.
Jag stänger av Rosenberg, lyssnar på Kent istället. Vad skönt det är.