Den amerikanska drömmen har dött
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ronald Reagan var filmstjärnan som spelade huvudrollen i den stora filmen om USA:s roll som frihetens centrum i världen. Han var väl förberedd som hjälte, dock oftast i enklare B-filmer.
Han hade lärt sig intrigerna och maktspelen som hårdför facklig ledare i den filmvärld som ville rensa ut "de oamerikanska", de som tvivlade på de amerikanska myterna. Han hade tjänat amerikanska storbolag. Och han hade styrt det väldiga Kalifornien.
När han pekades ut som republikanernas presidentkandidat var USA kraftigt försvagat. Spåren efter Vietnam-katastrofen gnagde i den amerikanska självkänslan. I Iran hölls amerikaner som gisslan av den fundamentalistiska Khomeini-regimen. Jimmy Carter, den välmenande presidenten, saknade kraft att leda nationen bort från förödmjukelsen.
Reagan var bortåt 70 år när han steg in i Vita huset. Ändå ville han återupprätta pionjärandan: ett starkt USA i kamp mot ondskans imperium - det vill säga Sovjetunionen, just då i färd med att ockupera Afghanistan.
Reagan ville frigöra sitt land från demokraternas välfärdspolitik och ersätta det med en nyliberal ideologi, där statens beskydd ersattes av maximal frihet för företagsamheten. De sociala ambitionerna skrevs ner.
Ekonomin pumpades upp genom gigantiska budgetunderskott och väldiga utlandslån. Strategin lyckades delvis. USA:s väldiga militära upprustning medverkade till att driva Sovjet mot ekonomisk kollaps. Den ekonomiska tillväxten tog fart, fast den fördelade överskottet groteskt orättvist.
Han återgav USA en, som det senare visat sig, skräckinjagande känsla av global överhöghet. Han följde det manus som skrivits av en revanschistisk amerikansk elit. Priset fick betalas av den amerikanska underklassen. Världshegemonin tryggades delvis av djupt omoraliska allianser, exempelvis den med contras i Centralamerika, finansierade genom vapenförsäljning till det som kallades huvudfienden i Iran.
Skandalerna fäste inte vid Reagan. Han var den store kommunikatören, som kunde fly korruptionsanklagelser med hjälp av stillsamt småprat med den amerikanska befolkningen. Det extrema klassamhälle som byggdes under hans tid doldes bakom retorik om USA som frihetens försvarare.
Reagan saknade djupa faktiska kunskaper om politik och om världen. I ett för Europa skräckinjagande ögonblick höll han, under ett isländskt samtal med Gorbatjov, på att sälja ut det militära skyddet av Europa. Han förläts när han senare vände sig till Gorbatjov och bad honom riva Berlinmuren och när han gav stöd åt polska Solidaritet - den enda fackliga rörelsen som fick stöd av presidenten.
Reagan vann sympati genom sin naivitet, som annars dolde hårdför maktpolitik. Han blev en hjälte för den internationella högern genom sin korstågspolitik mot allt som ens anade radikalism. Också hans kritiker kunde känna medkänsla när den åldrade expresidenten gripande berättade om sin förfärande alzheimer-sjukdom.
Hans politiska ideologi lever vidare i den kristet färgade nykonservatism och expansiva utrikespolitik som kännetecknar Bush-administrationen.
Dock finns det inget kvar av den förföriska charm som var Reagans.