Aktiefest – som bensin på inflationsbrasan
Matpengarna räcker inte för vanligt folk
Enligt experterna kommer de största bolagen på den svenska börsen att höja sina aktieutdelningar med 6 procent i år. Totalt handlar det om hundratals miljarder kronor.
Till de riktiga storutdelarna hör bankerna. Prognosen för Stockholms tre storbanker, SEB, Swedbank och Handelsbanken pekar mot 40 miljarder till ägarna.
Samtidigt pågår förhandlingarna om löner och villkor för drygt två miljoner löntagare i Sverige. Vanliga arbetare och tjänstemän förväntas ta ansvar, trots att prisökningarna redan ätigt upp tio års löneökningar och allt fortfarande blir dyrare.
Stå till stacken
Finansministern viftar bort vallöften och varslen blir allt fler.
Inflationen ska knäckas, och alla förväntas dra sitt strå till stacken.
Det är precis därför det blir så provocerande när de som inte behöver oroa sig för att kunna betala elräkningen eller hur lönen ska räcka till mat i slutet av månaden väljer en helt egen fil. Det sticker i ögonen när toppdirektörer vars löner förra året steg med tolv procent talar om återhållsamhet. Och det är direkt utmanande när ägare till storbolag beviljar sig själva stora utdelningar samtidigt som de anställda ska acceptera reallönesänkningar.
Vi kan motargumenten. Vi har hört dem förut. Direktörernas rekordlyft beror på rörliga lönesystem och speglar förra året. Dessutom spelar deras fantasilöner ingen roll alls för den ekonomiska helheten i samhället.
Aktieutdelningen ska heller inte jämföras med lönerna. En stor del av pengarna går dessutom tillbaka till vanligt folk, i form av pensioner eller annat sparande.
Att de stora pengarna hamnar i fickorna på landets rikaste talas det mindre om.
Argumenten räcker inte
Ärligt talat, det där håller inte. Det är möjligt att argumenten för höga utdelningar biter på landets ekonomer, men de fungerar inte på människor som arbetar varenda dag och som ser att lönen räcker till allt mindre.
Att se bankerna dela ut miljarder samtidigt som räntorna på bostaden rakar i höjden är inget annat än ett hån. Och att tvingas spara in på familjens mat och samtidigt kunna läsa om miljonbonusar till toppcheferna blir ett elakt skämt.
– De häller just nu tändvätska på en brasa vi inte vill ha, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
De fackliga organisationerna har gjort klart att man visar ansvar. Lönekraven är mycket måttliga. Arbetsgivarnas förhandlare har också förstått situationen. Deras bud är lågt, men det är trots allt ett bud.
Men alla försök att hitta en lösning kring förhandlingsbordet blir så mycket svårare om festen samtidigt fortsätter, bland de högsta cheferna och bland landets största kapitalister.
Någon skulle säga att det inte är ekonomi. Kanske, men det handlar om att visa en smula hyfs gentemot de människor som får det här landet att fungera.