Efter folkmord går Persson till Ohly

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den stora konferensen ville helst inte tala om det andra stora folkmordet i modern tid. Det som ägde rum under sovjetkommunismen.

Ni säger att Sovjet är slut, kommunismen överspelad. Men kriget i Tjetjenien är inte slut: ”Även denna blodiga konflikt kan ledas tillbaka till Stalins terror”, skriver lundaprofessorn Klas-Göran Karlsson i en ny skakande bok.

Samtidigt skriver han att indignationen och protesterna mot den kommunistiska terrorn åter tystnat.

Ja, i Sverige har vi en blivande partiledare som skryter med att han är kommunist. Hur känns det, Göran Persson, att gå från folkmordskonferensen till samarbete med Lars Ohly?

Jag rörde mig i utkanten av konferensen. Där var plötsligt en röst som talade om någon som faktiskt försökte stoppa förintelsen.

Det var en syster till Sophie Scholl. Inspelad för bara några år sedan. Man kunde höra ljudbandet när Forum för levande historia – vår nyaste informationsmyndighet – invigde sin första utställning i lokalerna i Gamla stan.

Sophie Scholl har varit död sedan 1943, hon blev bara 22. Då halshögg nazisterna i München henne och hennes bror och andra i motståndsgruppen Vita rosen.

Jag har slukat böcker och sett filmer om Sophie och de andra, men det är första gången jag hör en överlevande syster. Vår mor fick besöka Sophie i dödscellen, berättar hon. Tänk på Jesus, hade modern sagt. Jag tänker på att fler borde göra som vi, sa Sophie.

De flesta – ja, vår tysksvenska familj också – stod ju bredvid när nazismen eller de andra folkmorden kom. ”Åskådarproblematiken.” Det är ett tema vi ska ta upp, säger chefen Helene Lööw när hon inviger detta Forum.

Hon står bland bilderna från dödslägren och rösterna från överlevande. Smal, intensiv, inte så olik Sophie Scholl, och jag tänker: Snart får hon också dödshot.

Finland är inte det första land man tänker på när förintelsen kommer upp. Men de har fått en debatt om sin roll, som vanligt dåligt rapporterad i Sverige.

Tom Söderman, sen diplomattiden känd av många i Sverige, skrev i Nya Argus att Finland till sina nazityska vapenbröder under kriget utlämnade långt fler än de åtta judar som regeringen tidigare bett om ursäkt för. ”Åtminstone ett par hundra var av judisk börd”, skrev Söderman sedan det kommit nya böcker i ämnet.

Då fick regeringen tillkalla historieprofessorn Heikki Ylikangas för en liten utredning. Den utmynnar, som det brukar, i krav på mer forskning.

Ambassadör Söderman har skrivit en bitter kommentar i kanten på professorns papper som han skickat mig:

”Nog försöker han tona ned problematiken så att man inte ska höra ångesten och finska folket få skuldkänslor.”

På förekommen anledning måste jag se tillbaka i min egen historia. Just den här söndagskrönikans historia.

Det är nästan fyrtio år sedan Gunnar Fredriksson och jag började med krönikorna på ledarsidan. Då gick vi under samlingssignaturen Struve. Den hade vi förstås tagit ur ”Röda rummet”, men uppslaget till formen fick vi från den personliga politiska journalistiken i engelsk press, främst New Statesman.

Nu gör jag experimentet att trycka om den allra första krönikebiten, daterad 7 mars 1965:

”En av mina radikala vänner besöktes nyligen av en amerikan som ville se hur ett samhälle ser ut efter trettio års socialdemokratisk regim.

När han kom tillbaka från sin rundtur utbrast han:

– Kallar ni det här socialdemokrati? Ni har ju kvar hela den borgerliga apparaten – kung, landshövdingar, kyrkoherdar, flaggstänger, alltihop.

Jag förmedlade denna dräpande kapitalistkommentar till en hög representant i en av folkrörelserna. Han lyssnade förstrött och sa:

– Det påminner mig om att jag snart måste ut till stugan och måla om flaggstången.”

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)