Statens finanser oviktiga för Borg
Ovanpå allt serverade Harpsunds husmor stekt lever den kvällen. Jag hade fått nog. Jag ville avgå.”
Statsminister Göran Persson var på dåligt humör. Det var vinter i början av 1997 och Socialdemokraterna låg på 27 procent i opinionen. Efter valvinsten 1994 hade omfattande krisåtgärder satts in. De var inte populära. Det mullrade i LO-leden. Och arbetslösheten bet sig fast på nivåer runt oacceptabla åtta procent.
Man kan förstå att Göran Persson tyckte att det kändes dystert.
Det talas mycket om Olof Palme just nu. Men vill man förstå vad som händer i svensk politik är det nog inte 70- och 80-talet man bör studera, utan 90-talet.
Det var då Göran Persson sanerade statsfinanserna för att rädda välfärden.
Och det var då politikern Anders Borg formades. Med motsatt projekt på agendan. ”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken”, som han skriver i stridsskriften ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?” som gavs ut 1992.
Anders Borg är en av de mest missförstådda politikerna i svensk politisk historia. Många tror att han är ”ekonom”. Inget kunde vara mer fel.
Däremot är Anders Borg smart, till skillnad från sina företrädare. Och bränd, av 90-talet.
Det moderata politiska projektet är evigt och konstant som polstjärnan: minskad stat genom lägre skatter. Det är metoderna att uppnå målet som varierar.
På 90-talet försökte Carl Bildt och Bo Lundgren minska storleken på staten rakt av – sänkt skatt finansierades med nedskärningar i välfärden. Det gick inte hem hos väljarna.
Det var när de nya moderaterna slutade prata om att skära i skolan, vården och omsorgen och sålde in jobbskatteavdrag, slaktad a-kassa och sjukförsäkring som ”arbetslinje” som det började fungera.
Så långt inga konstigheter.
Nu till det långsiktiga målet, det Borg skissar på i den där boken från 1992. Det om att nedmontera den generella välfärdspolitiken.
Det syntes inte direkt hur Moderaterna skulle ta sig an detta. Men det börjar märkas nu.
Svenska statsbudgetar fungerar så här: när ekonomin växer ökar skatteintäkterna automatiskt. För att det blir mer moms när priserna går upp, för att folk betalar mer i inkomstskatt när de får höjd lön.
För att öka utgifterna däremot krävs det aktiva beslut. Det har historiskt gynnat socialdemokratiska regeringar, som har kunnat hävda att de ”höjer” barnbidraget, eller statsbidragen till kommunerna – fastän de bara ser till att utgifterna hänger med i samma takt som den allmänna prisutvecklingen.
Det Reinfeldt och Borg har gjort, förutom att sänka skatterna, är att de år för år har sett till att staten blivit mindre. Dels genom de nedskärningar de faktiskt annonserat, som a-kassan. Men också genom att undvika att höja bidrag till kommuner, socialbidrag och studiebidrag i takt med att ekonomin växer. Långsamt urholkas verksamheter, stöd och försäkringar. Utan att aktiva beslut behöver fattas, utan debatt, utan diskussion om vägval eller visioner.
2005 satte Socialdemokraterna ett utgiftstak för staten som låg på 33 procent av landets samlade produktion, BNP. I Reinfeldts senaste budget är prognosen att statens utgifter som andel av BNP ska fortsätta att pressas nedåt – 2016 ska den vara nere på 26 procent. Det är ett stort skifte som nu är på väg att inträffa.
Ibland jämförs Anders Borg med Göran Persson.
Inget kunde vara mer fel.
Målet för Anders Borgs mål är inte stabila statsfinanser. Det är ett nödvändigt medel, precis som för Göran Persson. Men där Persson sanerade ekonomin för att kunna upprätthålla den svenska samhällsmodellen är Anders Borgs mål det motsatta – en stadigt allt mindre stat, en successivt nedmonterad välfärd.
Det borde vi nog prata mer om.