Kristerssons klassresa går enbart nedåt
I tisdags stoppade Alliansen och SD i Utbildningsutskottet regeringens förslag om att återinföra högskolebehörighet för gymnasiets yrkesprogram. Bara två dagar senare stod Ulf Kristersson (M) på Spånga idrottsplats, under Järvaveckan, och hyllade klassresor.
– Det svenska löftet om social rörlighet bryts. Och ersätts med social ärftlighet. Jag hatar det innerligt, sa han.
Den mannen är falsk som vatten.
Dagens klassresor börjar nämligen i skolbänken. Ju tidigare man kan välja bort högskolebehörighet desto fler från studieovana hem kommer att göra det. Tragiskt nog finns en röd tråd här, eller snarare en blå. Ända sedan 50-talets skolreformer, då gymnasiet öppnades för vanligt folk, har högern motsatt sig att fler ska få tillgång till högre utbildning.
Man vill inte kasta pärlor för svin, helt enkelt. Och alla kan ju inte bli professorer.
”Ge honom lika chans”
1948 hade SSU en numera klassisk valaffisch med ett cykelbud och texten: "Begåvad men fattig. Ge honom lika chans". Den satte tonen för decennier av utbildningspolitisk expansion. Alla, inte bara några skulle få möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan.
På 50-talet gick färre på gymnasiet än vad som är forskarstuderande i dag och dåtidens högskola rymde bara 20 000 själar. Idag är det omkring 350 000. Efter hand har högern motvilligt accepterat reformerna.
Jag kan se min egen historia i siffrorna. Mina föräldrar var de första i släkten som läste på gymnasium och sedan vidare på högskola. Det var deras klassresa som gav mig vingar. Och utan Socialdemokraternas utbildningspolitik hade det inte varit möjligt.
Ny arbetsmarknad
Länge fanns en tydlig rågång mellan yrkesförberedande och studieförberedande gymnasium. Många gick direkt från skolbänken till livslånga anställningar och det fanns en arbetsmarknad för de med enbart grundskola.
I dag är rörligheten större. Man behöver kunna byta både jobb och bransch, kanske helt omskola sig eller starta eget. På 90-talet blev därför hela gymnasieskolan treårig och högskoleförberedande. Tanken var inte att alla skulle läsa vidare men de behövde ha möjligheten. Annars riskerar man att bli utsorterad när konjunkturen viker eller arbetsmarknaden förändras.
Högerkrafterna var stenhårt mot. Alla kan ju inte bli professorer, som sagt.
Arbetskraftsbrist
Efter regeringsskiftet 2006 tog Jan Björklund (L) bort högskolebehörigheten för yrkesprogrammen. För första gången någonsin minskades kunskapskraven i gymnasiet. Men ungdomarna insåg återvändsgränden och röstade med fötterna. Ansökningarna till yrkesförberedande linjer halverades. Björklunds reform fick därmed två omedelbara effekter:
Den första är arbetskraftsbrist i yrken som snickare, målare, vård och omsorg med mera. Näringslivet vill anställa men kan inte.
Det andra är att många ungdomar går teoretiska utbildningar inriktade på jobb de inte vill ha och kanske aldrig kommer att få.
Den borgerliga gymnasiereformen 2011 var på ren svenska en fullständig flopp. Alla vet det. När gymnasieminister Anna Ekström (S) föreslog att återinföra högskolebehörigheten för yrkesprogrammen fick hon stöd av både näringslivet och de fackliga organisationerna.
Avgrund nedåt
Så vad menar egentligen Ulf Kristersson med social rörlighet?
Om man läser hans tal under Järvaveckan blir intrycket en påfallande brist på reformer för fler klassresor, det är ord staplade på ord. Han verkar ha bättre talskrivare än utredare. I Kristerssons värld blir klassresan ett slags individuellt projekt, ett självförverkligande, där samhället mest ges rollen att applådera från läktaren.
Samtidigt öppnar politiken en avgrund nedåt - den som misslyckas faller hårt. Urholkningen av arbetsrätten och förslaget om att lagstifta fram lägre löner syftar till att skapa en låglönearbetsmarknad av en typ vi inte har Sverige.
Det handlar om enklare servicejobb som man ibland kan få se utomlands, jobb som hissoperatör, folk som packar din kasse på ICA och liknande. I USA talar man om "arbetande fattiga", människor som ibland har flera jobb men ändå inte kan leva på sin lön.
Inte bara klassresor
Detta glömmer Kristersson att berätta. I Moderaternas Sverige är det inte självklart att din klassresa leder uppåt, tvärtom. Kanske är det dina barn som ska packa kassar på ICA eller köra ut hämtpizza långt upp i medelåldern?
Moderaternas skarpa politik, som frågan om högskolebehörighet för yrkesgymnasium, öppnar inga dörrar. De stänger dem. Att kasta pärlor för svin är som bekant bortkastat. Skomakare– bliv vid din läst.
Utbildning handlar inte bara om klassresor. Dagens arbetsmarknad kräver ett livslångt lärande men det gör även samhällslivet. Att vara medborgare 2018 kräver mer än kanske någonsin tidigare, av engagemang, av kritiskt tänkande och av att kunna göra informerade val.
Tvärtomspråk
Sällan blir det så tydligt att Moderaternas människosyn formats av att de tittar på klassamhället uppifrån som inom utbildningspolitiken. Om alla kör Ferrari blir det mindre exklusivt - eller om alla har examen från högskolan.
Ulf Kristersson talar tvärtomspråk. Moderat politik har redan minskat den sociala rörligheten i Sverige. Skattesänkningar gröper ur välfärden och ökar utanförskapet.
Hans engagemang - hans "innerliga" hat när löftet om social rörlighet bryts - är kanske äkta. Men läser man hans budgetmotion i riksdagen verkar hans kärlek till ett sjätte jobbskatteavdrag på 22 miljarder vara starkare.
Ledare: Högerpolitiken bakom Kristerssons leende