Haveriet som drev fram MP
Larmet skapade kaos på Aftonbladets centralredaktion. Den första informationen kom på måndagsförmiddagen den 28 april 1986, exakt två månader efter mordet på Olof Palme.
Klockan 10.30 sände Radio Uppland ut nyheten om en misstänkt läcka vid Forsmarks kärnkraftverk. Verket utrymdes och vi trodde att radioaktiviteten kom från någon av reaktorerna tolv mil norr om Stockholm.
Men uppgifterna var förvirrande. Detektorerna larmade om förhöjd strålning på personal som skulle in till kärnkraftverket. De hade alltså smittats utanför kärnkraftverket. Snart kom också larm om förhöjd strålning vid Studsvik, Oskarshamn och från grannlandet Finland.
I Stockholm hade strålningsnivån plötsligt fördubblats.
Radioaktiviteten fanns runt omkring oss och oron växte. Det här var ingen kärnkraftsnoja, det var hårda fakta från den svenska strålskyddsmyndigheten. Jag var journalist på Aftonbladet, men jag hade också ett barn i sandlådan och det andra i magen. Varje andetag påminde mig om dem.
Det var en fin måndag i slutet av april, 16 grader varmt och grönskan stod skir när det radioaktiva molnet drog in över Sverige. Meteorologerna menade att det kom från öster och försvaret skickade upp ett Lansenplan för att söka efter källan. Att radioaktiviteten kunde komma från det slutna Sovjetunionen gjorde oss inte lugnare.
Klockan sju på kvällen bekräftade så den sovjetiska nyhetsbyrån Tass att personalen på Tjernobyl i Ukraina hade misslyckats med ett experiment och att hela kärnkraftverket brunnit i två dygn. Olyckan inträffade i själva verket den 26 april, men först när vinden förde den radioaktiva röken in över Sverige fick resten av världen veta.
Det nersmittade molnet föll ner som regn över Gävleborg, Västernorrland och Västerbotten. Svenska skogar, sjöar och åkrar belades med ett lager av cesium-137 och listan över födoämnen vi skulle undvika blev allt längre. Den sommaren åt vi varken rabarber eller persilja.
Vår oro blev en stor fråga för den svenska riksdagen och Ingvar Carlsson fick lova en ny säkerhetsundersökning av de svenska kärnkraftverken. Den som tror att det sedan lugnade ner sig har fel.
Två år efter olyckan kom ett nytt parti in i riksdagen, Miljöpartiet etablerade sig och den som i dag undrar var de gröna har sin själ kan börja leta vid tiden för kärnkraftsomröstningen och Tjernobylolyckan. Men det radioaktiva molnet påverkade inte bara blivande miljöpartister.
Det berörde hela den svenska befolkningen och kom att prägla den svenska energidebatten för lång tid framöver. Det spelar ingen roll vad Jan Björklund säger, den svenska föreställningen är fortfarande att kärnkraften ska avvecklas innan den blir för farlig. Haveriet i japanska Fukushima 2011 påminde oss bara om dödligheten. Vad som helst kan hända, en tsunami, en klantig tekniker, en terrorattack eller bara brist på ström. Kärnkraften har varit en riskabel parentes och snart borde den vara över.
Kärnkraftsförespråkarna pratar sällan om säkerheten eftersom den påminner oss om faran. I stället väljer de att prata om ekonomi och tillväxt, men de svenska reaktorerna bidrar knappast till framtiden. Kärnkraften är inte bara en osäker energikälla, den har också blivit gammal och olönsam.
Sverige har några av världens äldsta reaktorer. Krav på säkerhetsinvesteringar för många miljarder och varaktigt låga elpriser gör att de håller på att lägga ner sig själva. Kärnkraftsbolagen vill betala lägre effektskatt och frågan hanteras just nu i den parlamentariska energikommissionen som har sitt nästa sammanträde den 28 april – exakt 30 år sedan det radioaktiva molnet drog in över Sverige.
Sannolikt blir det många kompromisser kring avvecklingen av kärnkraften.
Tjernobyl är historia.
Rädslan har avtagit och 30 år är en lång tid för ett parti som försöker hitta sin förlorade själ.