Riktiga män luktar diesel
Antagligen kan det gälla för en bekännelse. Under våren har jag tillbringat tisdagskvällarna framför Discovery Channel.
Egentligen började det med Dödlig fångst, programmet där vi kväll efter kväll fick följa stentuffa krabbfiskare med norskklingande namn i deras jakt efter jättekrabbor utanför Alaska.
Stormar, dygnslånga arbetspass och nedisade fartyg tillsammans med växlande fiskelycka. Så ser programidén ut.
På förhand skulle jag utan vidare ha betraktat den som hopplös.
Ändå fastnade jag.
Sedan har det bara blivit värre. Luftlandsatta brandsoldater, extrema byggprojekt och nu senast test av yrkesmaskiner. I ett avsnitt tävlade en finländsk timmerskotare mot en mycket större kanadensisk modell.
Det värsta är att jag anar varför jag gillar programmen. De andas ett manligt ideal fast knutet till hårt arbete och praktiska resultat.
Som en kolteckning av Johan Ahlbäck.
Motsatsen till lattesörplande modernitet, tal om varumärkesbygge eller svindyra designjeans. Allt det som fyller spalterna som en tröttande, glittrande slamflod.
”Riktiga män luktar diesel” kan jag läsa på t-shirts när jag vandrar på sommarens motorträffar.
Det är klart att jag ser de föråldrade könsrollerna. Framtiden tillhör knappast män som befinner sig hundra mil bort när deras barn föds, eller kan hantera en tjugo tons skogsmaskin men som flyr om någon närmar sig hans känslor.
De rollerna speglar dessutom dåligt min verklighet. Det var min fru, inte jag, som lyckades skaffa fram och montera en ny vattenpump till vår amerikanare, en DeSoto från 1957, den där värmlandsnatten när kylarvattnet plötsligt forsade ur V8:an.
Sommarnatten har aldrig låtit bättre än när motorn åter mullrade lågt.
Och det var hon, inte jag, som visste vad som skulle göras när bromsarna på vår Volvo Duett en dag gav upp.
Det är alltså inte bara ett hopplöst machoideal som håller mig fast vid tv:n på tisdagskvällarna.
Det är också något annat. Stolthet i arbetet. Yrkesskicklighet och självförtroende.
Precis de egenskaper som på något sätt fick Gruvtolvans ordförande Harry Rantakyrö att framstå som lugnet i den storm dagarna av strejk skapade. Till skillnad från företagsledningen strålade han av självtillit.
Jag har sett den där stoltheten hos stålverksarbetare, byggnadsarbetare och arbetare på fabriker. Och hos vårdpersonal och anställda på restauranger, om än mindre självmedvetet.
Och yrkesstoltheten finns på Discovery.
Frågan är bara, tillåts den också på den arbetsmarknad som växer. Får unga människor som tvingas till osäkra vikariat och tillfälliga inhopp känna arbetets stolthet? Tillåts erfarenhetens självrespekt när förändring blir ett egenvärde?
Jag hoppas det, men är inte så säker.
Framför allt hoppas jag att det en dag skulle kunna vara lika naturligt att skildra yrkesskicklighet och yrkesstolthet i en grupp hårt arbetande restauranganställda eller vårdbiträden, som det i dag är att spegla den genom brandsoldater eller fiskare.
Men då behöver kanske Discovery lite hjälp.