SD har inte rätt till några vänner
Att isoleringen av SD inte fungerar håller på att bli en sanning. Tätt följt av att isoleringen av SD är odemokratisk. Båda sakerna är fel.
Syftet med att isolera Sverigedemokraterna är att partiet inte ska få inflytande över politiken. Innan valet påstods detta vara en omöjlighet. I Norran skrev exempelvis Svend Dahl en ledare med den slagkraftiga rubriken "När din granne röstar på SD går partiet inte längre att isolera". I Dagens Samhälle såg Paula Neuding, borgerlig debattör, hur auran av oberörbarhet kring partiet försvinner i det privata. "De flesta älskar någon SD:are." konstaterar hon och berättar om förre KDU-ordföranden Charlie Weimers vars fru Jenny Weimers gick med i Sverigedemokraterna. ”Det ska nog gå bra. Vi är ju vuxna människor, trots allt”, säger han.
I dag är visserligen även Charlie Weimers med i SD men partiet är lika isolerat på nationell nivå som alltid tidigare. Och det fungerar alldeles utmärkt: Sverigedemokraterna har inget inflytande över politiken.
Orsaken till Jimmie Åkessons isolering är att inget annat parti vill samarbeta med honom, i varje fall inte öppet. Politiska vänner är heller inte någon rättighet utan något man förtjänar.
SD kan inte, som partiets aktivister tycks tro, kräva 17,5 procent av makten i riksdagen bara för att de fick 17,5 av väljarnas röster. Under åren 2006-2014 hade Socialdemokraterna över trettio procent av rösterna och var Sveriges största parti. Ändå fick de noll procent av makten eftersom de var i opposition. Och så måste en demokrati fungera – alla kan inte få som de vill.
Siffror går upp
De som hävdar att isoleringen av SD inte fungerar brukar hänvisa till att partiets opinionssiffror har gått upp i varje val sedan 1988. Det är en tveksam argumentation. De flesta länder i Europa har ett högerextremt parti, ofta med betydligt starkare stöd än Sverigedemokraterna. Det som gör att Sverige sticker ut är snarare att det dröjde så länge innan SD kom in i riksdagen.
En möjlig förklaring är att minnet av kaoset kring Ny Demokrati mellan 1991 och 1994 fungerade som ett vaccin mot nya högerpopulistiska partier. Argumentet att SD växer för att de isoleras blottar dessutom en ganska konstig syn på partiets väljare. Är inte en mer närliggande förklaring att människor röstar på SD för att de gillar politiken och företrädarna? Så skulle vi resonera om det gällde något annat parti.
Sveriges nya regering bygger på en värdegemenskap i just de frågor där SD utmanar den liberala demokratin, öppenhet, tolerans, att män och kvinnor har samma värde och rätt, fri press och rättstatens principer. I länder där nationalkonservativa partier kommit till makten är det just dessa värden som hotas och EU-valet 26 maj ser ut att bli en konfrontation mellan demokrati och auktoritär nationalism. Eller annorlunda uttryckt: ett val mellan vårt sätt att leva och Viktor Orbáns.
Få gillar SD
På sikt kan mycket väl Paulina Neuding och Svend Dahl få rätt. Kanske kommer alla en gång att älska en sverigedemokrat. Men det lär dröja, enligt valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet svarade 55 procent av väljarna "SD" på frågan om vilket parti de tycker sämst om 2018. Varje parti som vill bryta isoleringen av SD måste räkna med risken att väljarna flyr precis som många moderater gjorde när Anna Kinberg Batra öppnade dörren för Åkesson i januari 2017.
Har vi otur kommer SD under överskådlig tid ligga mellan 15 och 20 procent i valen. Så ser det ut i övriga Europa och SD kan mycket väl vara här för att stanna. Men det betyder faktiskt inte att de någonsin behöver få politiskt inflytande för sina idéer.