Dagens EU är ett paradis för företagen
Britterna kände rätt - men att gå ur unionen är ingen lösning
Det finns en lösning på alla våra problem. Högerpopulism, främlingsfientlighet, kapitalism, försvagade fackförbund. Allt hänger ihop och går att förändra, så länge vi gör det tillsammans med resten av Europa. Men först måste vi förstå vad det är vi har att göra med.
Allt började med en missnöjd belgisk mittfältare.
Jean-Marc Bosman hade spelat för RFC Liège i två år när hans kontrakt gick ut 1990. Strax innan dess fick Bosman ett erbjudande från franska USL Dunkerque. Han var han redo att tacka ja, men det satte den gamla belgiska klubben stopp för.
På den tiden fick inte spelare hoppa hur som helst över landsgränserna. Det belgiska fotbollsförbundet var strikta. RFC Liège krävde stora summor av det franska laget som kompensation för flytten. Det hade de rätt till, trots att Bosmans kontrakt gått ut.
Bosman stämde det belgiska fotbollsförbundet. Fallet hamnade i EG-domstolen – den domstol som tolkar EU-lagstiftningen och nu kallas EU-domstolen – och Bosman vann. Rätten till fri rörlighet för arbete inom EU står inskriven i fördragen, motsvarigheten till en grundlag på EU-nivå.
För första gången beslutade EG-domstolen att förbudet mot att inskränka den fria rörligheten inte bara gällde medlemsländerna och deras lagar. Även privata aktörer och deras regler – till exempel fotbollsförbundens överenskommelser – måste respektera den fria rörligheten. Det belgiska fotbollsförbundet fick ge sig.
Men det löste inte Jean-Marc Bosmans problem. Under tiden han slogs i domstolen skrev USL Dunkerque kontrakt med en annan utländsk spelare. På den tiden fanns även regler som hindrade fotbollsklubbar från att ha fler än två utländska spelare i varje lag, och USL Dunkerques kvot var därmed fylld.
Men Jean-Marc Bosman var inte den som gav sig i första taget. Han stämde hela Europeiska fotbollsförbundet UEFA. Och vann igen. Sedan dess hindras inte klubbarna från att köpa spelare från andra länder. Det är alltså Bosmans fel att de rikaste fotbollsklubbarna i dag kan roffa åt sig alla de bästa spelarna.
Tyvärr löste inte heller den andra domen Jean-Marc Bosmans problem. De juridiska kostnaderna gjorde att han gick i personlig konkurs. Hans fru lämnade honom under den långdragna processen. Och han fick inga nya fotbollskontrakt, varken med inhemska eller utländska klubbar. Av de t-tröjor med texten ”Who’s the Boz?” han tryckt upp för att täcka sina kostnader efter domen sålde han bara en enda, till sin advokats son.
Vad har detta med högerpopulism, kapitalism och fackförbund att göra?
Efter Bosmandomen behövde även privata aktörer passa sig för att stå i vägen för marknadsfriheterna – den fria rörligheten för varor, kapital, tjänster och personer. Dit räknas bland annat fackförbund. Det har haft förödande konsekvenser för arbetarrörelsen.
När finska sjömän hotade med strejk för att stoppa Viking Lines inhyrning av billigare arbetskraft från Estland, beslutade EU-domstolen att facket inskränkt den fria rörligheten. Samma sak hände under Vaxholmskonflikten, då Byggnads och Elektrikerna satte ett lettiskt byggbolag i blockad för att få dem att skriva under svenska kollektivavtal.
EU-domstolen gav det lettiska bolaget Laval rätt och de svenska facken dömdes till att betala skadestånd.
EU:s inre marknad har blivit ett företagsparadis på medborgarnas bekostnad. Det har lett till lönedumpning och gränslös kapitalism. Avståndet mellan folket och beslutsfattandet ökar ständigt. Domarna i EU-domstolen är inte folkvalda – trots det är det där de stora, avgörande besluten fattas i dag.
Människorna som röstade för Brexit kände helt rätt, EU var inte på deras sida längre. Men lösningen är inte att gå ur unionen. Dagens ekonomi och marknad är global, och för att ha minsta chans att kontrollera den – för klimatets och den sociala utjämningens skull – måste vi samarbeta internationellt. Där är EU vår bästa chans.
Det går att lösa EU:s problem
Och det går att lösa EU:s problem. Det görs bäst genom två förändringar av EU:s fördrag, som föreslagna av den tyska professorn Florian Rödl i rapporten ”En europeisk pakt för socialt framåtskridande”.
För det första måste vi definiera om vad som räknas som en inskränkning av marknadsfriheterna. Idag förbjuder EU-domstolen varje litet hinder mot den fria rörligheten för gränsöverskridande företag. Det är inte hållbart, eftersom det inskränker medlemsstaternas möjligheter att demokratiskt kontrollera sin egen arbetsmarknad.
Medlemsländerna måste kunna begränsa företagens friheter, på villkoret att inhemska och utländska företag inte behandlas olika. Marknadsfriheterna i EU:s fördrag måste formuleras om som ett förbud mot diskriminering, med vissa undantag.
Ett sådant undantag bör vara om diskrimineringen görs för att säkerställa lika lön för lika arbete på samma plats. EU-domstolen bedömde att de svenska fackförbunden diskriminerade Laval när de per automatik underkände bolagets lettiska kollektivavtal, utan att ta hänsyn till avtalets innehåll. Ett undantag vore det säkraste sättet att undvika liknande domar i framtiden.
Ska detta gå att förändra måste regeringen börja prioritera frågan. Samla alla socialdemokrater i Europa och andra som kan tänkas vilja vara med. Organisera er för en förändring.
Jag inser att det här antagligen inte är vad den genomsnittlige medborgaren helst funderar på en nyårsdag, bakfull och med en pizzabit i handen. Men det är nu vi börjar skaffa gymkort, slutar röka, åtminstone försöker förändra den där skiten vi dragits med i decennier. Tänk om det samma kunde gälla politiken.
Jean-Marc Bosmans dröm om att få spela för en fransk klubb satte något stort i rullning. Det kan vi också göra.
Minimilön stoppar inte fattigdom i EU