Vi måste bedöma folk utifrån deras handlingar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hur bevisar man att man inte är islamist?

helskärm

Åsa Romson och Gustav Fridolin vill fotsätta styra Miljöpartiet, men inför partikongressen i maj ställer man ändå sina platser till förfogande. Det berättade paret vid en pressträff i dag. Om någon vill ta över nu så är det fritt fram att försöka.

Den senaste veckans kris har förstås varit den utlösande faktorn, men mot medlemmarna och väljarna har partiet haft problem med att motivera sin medverkan i regeringen. Flygplatser, motorvägar och kolgruvor är inga små saker för partiets systemkritiska sympatisörer.

Dolda agendor

Nu hoppas Romson och Fridolin ändå få medlemmarnas godkännande.

Den som följt med i medierna de senaste dagarna kan få för sig att frågan är hur många av medlemmarna som är islamister med dolda agendor.

Det är ju där vi har hamnat efter att flera debattörer och förståsigpåare sagt att det gröna partiet är infiltrerat av just islamister.

– Personer inom partiet som står nära muslimska brödraskapet har uppenbarligen fått ett starkt fotfäste inom Miljöpartiet, menar Lars Nicander, chef för asymmetriska hot och terrorismstudier vid Försvarshögskolan.

– Det ser ut som att MP, i kraft av sina folkrörelseambitioner vad vet jag, har varit ovanligt öppet för personer med en islamistisk agenda, sa Dagens Industris PM Nilsson i P1 i söndags.

– De som är islamister finns inom Miljöpartiets styrelse, de finns i kommunfullmäktige runt om i landet, de finns också inom stadsdelsnämnderna, och de har också vänner inom regeringskansliet som har drivit deras frågor och sett till att de fick massa pengar till deras organisationer, lät Nalin Pekgul förstå i SVT:s Agenda.

Först och främst, vad är islamism? Allra enklast kan man benämna det som politisk islam, en uppfattning att islam bör vara styråran i politiken. Eller, som Nationalencyklopedin skriver: "benämning på en uppfattning av islam som allomfattande politisk ideologi."

Genusdagis och toaletter

Enligt forskaren H A Hellyer - som anlitats för att utarbeta Storbritanniens politik i syfte att stoppa radikalisering - kan man inte tala om en sorts islamism, det finns flera. Islamism är allt från Muslimska brödraskapets spretiga rörelse, till terrorsekten IS, via Egyptens salafistiska al-Nourparti, till Turkiets regeringsparti AKP, till shiamuslimerna i Hizbollah via sunnimuslimerna i Hamas. I Finland finns det till och med ett litet perifert islamistiskt parti, Suomen islamilainen puolue.

Inget av det här är hur som helst rörelser eller partier som står Miljöpartiet särskilt nära. MP:s syn på att varje förskola ska ha tillgång till en genuspedagog och att toaletter bör vara könsneutrala lockar nog inte Muslimska brödraskapets ledare Mohammed Badie.

Nå, det är ju infiltration vi talar om så naturligtvis kan en massa miljöpartister ändå vara islamister i hemlighet. Men, ingen har kunnat peka vilka i regeringspartiets styrelse som är del i en världsomspännande infiltrationsvåg orkestrerad av Muslimska brödraskapet.

Och ingen har kunnat visa upp något avgörande bevis för att dessa personer driver på för att islam ska ges avgörande inflytande över svensk politik.

Diskussionen spårar ur

Det tycks inte spela roll. Mycket allvarliga anklagelser mot partiets företrädare utsägs ändå. Så brukar det inte fungera, definitivt inte i SVT och Sveriges Radio.

Miljöpartiet har stora problem med värderingar, principer och företrädare. Partiet har misslyckats med att ta det på allvar och med att ha en fungerande krishantering.

Men innan diskussionen fullständigt spårar ur, låt oss komma ihåg att både Mehmet Kaplan och Yasri Khan avgick efter saker de sagt och saker de gjort i fullständig öppenhet. Att bedöma människor efter vad de gör och säger och inte efter vad vi tror att de tycker är en rätt bra princip.

Om vi inte vill ha ett offentligt samtal som präglas av en häxjakt på folk någon misstänker egentligen är extremist måste vi sansa oss nu.

Daniel Swedin