EMU för ideologer och skeptiker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den politiska gåtan ser ut så här. Varför föredrar folkmajoriteten ett nej till EMU medan större delen av den politiska eliten, löntagarorganisationerna, näringslivet och de största tidningarna säger ja?
Skrämselpropaganda, säger de som inte orkar tänka så mycket. Nej-sidans resurser är några skärv av ja-apparaternas.
Okunnighet, påstår andra. Som om politiska ställningstagande vore ett slags examenstest.
Sådana som är oroade för folkets obildning skriver annars att Tysklands ekonomi klarar sin kris tack vare EMU och stabiliseringspakten. Ett sådant svar skulle ge underkänt i en tentamen.
Expressens politiske redaktör skrev i söndags att svenskarna får betala högre räntor än eurofolket, därför att vi står utanför EMU. De svenska räntorna är högre därför att vår arbetslöshet är hälften av EU:s.
Samme skribent lovar att EMU stabiliserat exempelvis den italienska ekonomin. Italienarna, som lever med en alltmer skakig ekonomi, skulle bli överraskade.
Med ett bildspråk lånat från Wimbledon (stort som EM i fotboll) påstår jag att ja-
sidan gör dubbelfel. Dels genom att förlöjliga nej-sidan (kusinerna från landet) och dels genom att presentera ekonomiska argument som antingen är ohållbara eller åtminstone svåra att belägga.
Ideologiseringen av EMU förvirrar. För nyliberaler är systemet planekonomiskt ett hot mot marknaden. För vanliga liberaler stabiliserar euron marknaden.
Borgerliga tänkare ser EMU och särskilt stabiliseringspakten som fina metoder att disciplinera facket. I ett vänstermanifest heter det att euron snarare är löntagarnas revansch på storbolagen, kanske i förlängningen på USA.
Önsketänkande och drömmar för varje politisk trosviss. Majoriteten av väljarna tycks sky glöden från de egna partiernas förkunnare.
Jag är övertygad om att det finns en massa obehagliga underströmmar bland nej-sympatisörer. Från europeisk beröringsskräck till begränsande nationalism.
Samtidigt ekar också nejet av skräck för vissa av euro-systemets risker: utslagning av konkurrenssvaga områden, arbetslöshet, tvångsflytt eller lönesänkningar som ersättning för en egen valuta- och penningpolitik.
Från ett lätt EMU-skeptiskt perspektiv är
det svårbegripligt att inte ja-sidan koncentrerar sig på de politiska argumenten: tillhörigheten till EU: ”Är vi med i en klubb, så ska vi vara det fullt ut”, sa Thage G Peterson en sen kväll i regeringskansliet.
Formuleringen är inte alls kamrersknarrig, den luktar politisk dynamit. För hur mycket EU vill euro-vännerna ha? Duger Giscards och EU-konventets försiktiga väg mot mer av europeisk makt?
Följer Persson sina kontinentala partikamrater mot federalism eller föredrar han new labours försiktighet?
Lyssnar Alf Svensson och Reinfeldt till sina supereuropeiska partivänner i Benelux eller föredrar de EU-ordföranden Silvio Berlusconis mer nationella och USA-anpassliga väg? Sånt kan man undra innan det är dags att rösta.