Tidningsdöden är närmare än vi tror
26 NOVEMBER 2012. Journalistik
Johan Persson talade om tiden i Kalityfängelset, Martin Schibbye anslöt till middagen. Den ryska Putinkritikern Masha Geshen intervjuades på scen av Robban Aschberg och i publiken minglade chefredaktörer och stjärnreportrar.
Förra veckan delades Stora journalistpriset traditionsenligt ut på Operaterassen i Stockholm.
Det var en uppsluppen kväll. Men såg man noga efter så fanns det något glasartat i blicken hos många av gästerna.
Den svenska tidningsmarknaden är i kris. Branschen kommer inte att finnas kvar som vi känner den om fem år. Just nu genomgår den en strukturomvandling i nivå med varvskrisen på 1970-talet.
Pappersupplagorna sjunker snabbt. Pengarna från nätannonsering täcker inte upp. Titanic har redan träffat isberget, och nu är frågan vilka som klarar sig och vilka som sjunker till botten.
Det märkliga med denna kris är att det inte blir någon uppståndelse, inte bortom branschmedierna. Jämför med SAS, Saab eller Astra Zeneca. Spaltmeter skrivs, politikerna ställs till svars, handlingsplaner tas fram.
Kanske beror det på att folk inte gillar journalister. Kris? Rätt åt de proppmätta översittarna! Kanske på att journalisterna inte vill rapportera om hur besvärligt det är med ökad otrygghet, ökat tempo, lägre ambitioner.
Politikerna, vars uppgift det är att värna demokratin, verkar bry sig minst av alla.
Det är möjligen begripligt på ett mänskligt plan. Klart det är skönt att slippa bli granskad.
Men det är livsfarligt, på lite sikt.
En av grundpelarna i vårt samhällsbygge är att makten måste granskas. Tanken är att journalister ska göra det jobbet. Dras resurserna på landets nyhetsredaktioner ner till den grad att det inte längre sker någon kvalificerad granskning av makten, havererar hela modellen.
Vi börjar nu på många ställen närma oss den punkten.
En del tycker att det inte görs bra journalistik ändå. Andra att det räcker med de starka public service-bolagen.
Jag håller inte med.
Filmen på de flinande sverigedemokraterna hade kanske nått offentligheten även utan Expressen, via sociala medier. Men utan resurser på nyhetsredaktionerna - vem ska granska EU:s långtidsbudget, och rapportera om hur Sverige påverkas? Vem skulle gräva i sjunkande skolresultat, eller i den misslyckade satsningen på arbetslösa ungdomar i Göteborg, den som gjorde att Göteborgs-Posten blev nominerad till Stora journalistpriset?
Vi ska vara glada för SVT, Sveriges Radio och UR. Men tre statsägda bolag kan aldrig garantera mångfald.
Den nya tiden innebär stora möjligheter för journalistiken. Information är lätt tillgänglig. Det går att samarbeta med läsarna på nya sätt.
Men samtidigt: Alla är inte journalister. Sociala medier kan inte ersätta den process, den struktur och den yrkeskunskap som är grunden för granskande journalistik.
Förhoppningsvis hittar tidningsbranschen nya sätt att ta betalt för journalistik. Där ligger New York Times och Aftonbladet långt framme. Men det är inte säkert, och ingen vet hur lång tid det tar.
Under tiden försvagas demokratin.
På 1920-talet, när Sverige var ett betydligt fattigare land än i dag, sjösattes public service. På 1960-talet möttes strukturomvandlingen med ett presstöd som räddade landets andratidningar.
I dag möts krisen med total politisk handlingsförlamning.
Kulturministern hänvisar till en pågående utredning om presstödet. De ska ta fram ett nytt system som ska träda i kraft om fyra år.
Det är som att säga till en patient som har två veckor kvar att leva att grattis, det finns en operationstid nästa år.
Journalistik behöver inte distribueras i pappersform. Men en sak är säker: En stark demokrati kräver starka nyhetsredaktioner.
Nu skulle behövas handling. Gärna över blockgränsen och i samråd med branschens stora aktörer.
Tänk om Sverige haft en fungerande kulturminister, eller en regering med andra ambitioner än att sänka skatten.
Då kanske något sådant hade varit möjligt.