Andersson var namnet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ingen hade lagt märke till Andersson, Andreas Andersson. Han smög sig in, när matchen tycktes avgjord. Han gjorde några små misslyckade dribblingsförsök, tappade bollen och försökte hitta, som det fotbollsteknokratiska språket säger, sin position. Plötsligt smög han sig bakom det turkiska försvaret och blev alldeles ensam med den svartsargade turkiska målvakten och nickade Sverige ända till Japan och Sydkorea. Enligt fotbollens fullkomligt osannolika dramaturgi lyfte ett tröttkört, uppgivet svenskt lag upp i den högsta himlen, den där bara världens allra bästa lag hör hemma.
Andersson, förresten. Långt bak i försvarslinjen fanns den väldige Patrik: lugn, kontrollerad och med perfekt blick för spelet. En enda gång var han försvunnen. Hörna var utdömd och mittbacken Andersson skulle nicka. En virvlande turkisk kontring lämnade Andersson långt borta från försvarscentrum och Hakan Sükür stack fram sin skarpa skalle. Den borde ha lyst över hela Bosporen som ett smycke från Topkapi-palatset.
Förgyllningen krackelerades av Henke Larsson, evigare än hela det Ottomanska riket.
Tommy Söderbergs runda kropp skalv till, den analytiske Lars Lagerbäck såg allvarlig ut. Det ofta förtalade paret hade bekräftat sin stillsamt, folkhemska fotbollsideologi. Den är inte glansfull, bara anpassad till givna förutsättningar. Ett lag med några få riktigt stora spelare men främst med hantverkare. Andersson, en gång till. Daniel Andersson, utdömd också av kloka fotbollsbedömare. Daniel Andersson rör sig långsamt, men känner i förväg motståndarnas tankar och löpvägar. I drygt en timme trasade han sönder den turkiska elegansen. Den idoga svenska fotbollsskolan mot det som brukar kallas turkisk konfekt.
Den internationella fotbollen är penningstinn och mondän. Tränarna och ledarna, spelets feodalherrar, glittrar i Armanikostymer. Söderberg/Lagerbäck drar på sig träningsdräkten, som vilka svenska husbilsturister som helst. De kan ibland vara skrämda för fotbollens fina salonger och för journalisternas lätt arroganta frågor. Sen bläddrar de i sina anteckningsblock och letar fram system, löpsteg, organisation och spelmönster. Pedagogiskt, som de gympalärare de är, talar de om för sina spelare vad de ska göra och att de duger minst lika bra som de multimiljonärer de ställs mot. Folkhemsmodellen kan systemet kunna kallas, fast det anses så otidsenligt.
För ett drygt år sedan såg jag svenska och turkiska supportrar slåss på torget i Eindhoven. Sedan suckade anhängarna i samförstånd åt en svåruthärdlig 0–0-match i EM.
Revansch var begärd och i en halvtimme hade turkarna erövrat om inte centrum i Eindhoven, så väl platsen i VM.
Tommy Söderberg bläddrade
i sitt block, översatte för Andreas Andersson, som i sista minuten förstod precis vad Söderberg menat.
För inte så länge sedan krävde de stora experterna, för den delen också ledarskribenter, Söderberg/Lagerbäcks avgång.
De kan inte bli adlade som Sven-Göran Eriksson och Tord Grip. Men de kan väl åtminstone få varsin professorstitel.