Bakfull? Låt oss prata lite om kärnvapenhot
Det finns en detalj om Nato som du bör veta om
Fredagen den 16 juni samlades en grupp svenska och brittiska diplomater, militärer och experter till ett seminarium hos Folk och försvar i Stockholm city. Samt ett par svenska ledarskribenter.
Ämnet var den nya kärnvapendoktrin Sverige behöver som medlem i Nato. Ett intressant ämne som – vågar jag påstå – väldigt få i Sverige pratat särskilt högt om.
Mötet fick inte dokumenteras på hemsidan och ägde rum under så kallade Chatham House Rules, man får berätta vad som sägs men inte av vem. Detta är ganska vanligt i utrikes- och säkerhetspolitiska sammanhang.
Moskva ska inte få hjälp att lägga sitt pussel.
Avskräckning
Nyckelordet för Sveriges (ännu inte existerande) doktrin kommer att behöva bli ”avskräckning”, ett ord vi nästan aldrig använder offentligt. Men orsaken till att Storbritannien alltid har en kärnvapenbestyckad ubåt ute på patrull någonstans under världshaven är att ingen fiende ska våga angripa ö-riket eller någon av dess allierade. Då måste just avskräckningen vara trovärdig, och den stavas kärnvapen.
I samma ögonblick vi går med i Nato täcker det brittiska paraplyet även oss. Rysslands återkommande atomviftande förlorar då ännu mer i trovärdighet.
Kärnvapenplanering
Kärnvapnen är en del av det svenska Nato-medlemskapet som vi sällan pratar om. Politikerna har lovat att inga kärnvapen ska placeras på svensk mark i fredstid men om man ska vara ärlig är det en fråga ingen ställer.
Däremot finns nästan ingen diskussion om vilken roll Sverige vill spela inom Nato när det kommer till kärnvapnen. Vad ska vi driva för frågor och hur involverade ska vi vara i planeringen i Natos arbetsgrupp för kärnvapen? Min gissning är att vi kommer att delta på samma villkor som andra och det är sannolikt den klokaste strategin.
Men vilken politik ska vi ha?
Öppenhet
Jag saknar en öppen diskussion från de partier som står bakom Natoansökan om just detta. Frågan blir aktuell samma dag som vi blir medlemmar. Vill man ha svenska folket med sig måste man möta människor i ögonhöjd. Och då måste ämnet sluta vara ett säkerhetspolitiskt tabu.
Regeringen borde lova maximal öppenhet om hur de tänker, hur djupt involverade vi ska vara och vilka övningar vi ska delta i. Sverige bör fortsätta vara en ledande röst för kärnvapennedrustning, gärna tillsammans med just Storbritannien, och ligga på för nya avtal mellan kärnvapenmakterna om begränsningar.
Men det viktigaste är kanske att börja formulera ett sammanhängande svar på den fråga som utan att skrivas ut faktiskt genomsyrar allt: Hur ska Sverige fortsätta vara Sverige trots en ny säkerhetspolitisk verklighet?