Hvad vilja social- demokraterna?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon samlas den socialdemokratiska kongressen i Stockholms Folkets hus. Under helgen ska kommunalpolitiker, fackliga företrädare, riksdagsledamöter och ministrar diskutera framtiden under rubriken Tillväxt för välfärd.

Ett avgörande steg för den svenska arbetarrörelsen, så har det beskrivits. Den första kongress som rakt igenom ägnas tillväxten.

Det är kanske riktigt. Ändå är bilden en smula märklig. Rekordårens socialdemokrater, som Erlander och Sträng, skulle förvånas över hur arvtagarna lanserar ekonomisk tillväxt som ett nytt socialdemokratiskt projekt. Detsamma gäller klassiska fackliga ledare som Arne Geijer och Gunnar Nilsson.

Det socialdemokratiska välfärdsbygget har i själva verket varit direkt förknippat med växande ekonomiska resurser, ett samband som knappast ifrågasatts. Att bygga och skapa nya ekonomiska resurser har ofta varit socialdemokratins bästa gren.

Kanske ska temat mest tolkas som ett försök att återknyta banden till rekordårens socialdemokratiska traditioner, möjligen utan den tidens dragning åt centralism och storskalighet.

Efter tjugo år av dominans för liberala ekonomiska argument är också en annan tolkning möjlig. Det behövs ett alternativ till en syn som sätter likhetstecken mellan å ena sidan skattesänkningar, social nedrustning och avregleringar och å den andra ekonomisk tillväxt och ett gott företagsklimat.

Så hur ser då det alternativ ut som framträder i de riktlinjer som kongressombuden har att ta ställning till? Finns det en socialdemokratisk vision för ekonomisk tillväxt som skiljer sig från den dominerande ekonomiska liberalismen?

Svaret på frågan måste bli ett försiktigt ja.

Genom kongressmaterialet löper två centrala begrepp: jämlikhet och hållbar utveckling. Här finns en grundläggande insikt om integrationens betydelse, liksom en uttalad ambition att bygga kunskapssamhället från grunden. Bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor beskrivs som en av de stora orättvisorna, men också som ett hinder för den svenska konkurrenskraften.

Att nå de politiska målen blir en förutsättning för ekonomisk utveckling, inte ett hinder. På samma sätt ska hoten mot miljön mötas med internationellt samarbete, men också med ny konkurrenskraftig teknik.

Däremot är det tunt med synpunkter på samhällets maktförhållanden. Några korta rader om behovet av långsiktigt och lokalt ägande, dessutom i ett rättelseblad, det är allt. Som om kvartalskapitalism, spekulationsekonomi och den globala arbetsdelningen inte skulle påverka förutsättningarna för tillväxt.

Nya och växande företag beskrivs däremot, helt riktigt, som nödvändiga för Sveriges möjligheter att konkurrera.

Något uppbrott antyder riktlinjerna knappast. Kvar blir i stället ett antal stora politiska uppdrag för svensk arbetarrörelse de närmaste åren. Integrationen, jämställdheten, utbildningsklyftorna och miljöförstöringen. Inte omdanande, men mycket viktigt.

Ingvar Persson