En förgrämd liberal mot socialdemokratin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Drivor av Anna Lindh-dokument fyller mitt skrivbord. Intervjuutskrifterna ligger på golvet och ur telefonen strömmar röster som berättar om Lindh. I en paus i skriv- och rekonstruktionsarbetet bläddrar jag i söndagens Dagens Nyheter. Den politiske redaktören Niklas Ekdal, som jag inte sällan läser med uppskattning, sammanfattar sin bild av det politiska Sverige. Visserligen, skriver han, var vi inte i närheten av förtrycket i Sovjet men vårt samhälle började uppvisa liknande drag.
Han drar andra djärva paralleller, till exempel att Sverige påminner om Ryssland. Båda har ”säckat ihop” och ”hänger mellan 1800-talets strukturer och 2000-talets strukturella upplösning”.
Den sista meningen är svårbegriplig; man anar att det i ena tankeledet ska finnas ett samband mellan tsarismen och det odemokratiska högerstyrda svenska 1800-talet. Saken är ändå klar: Sverige påminner på en gång om stalinismen och den ryska rövarkapitalismen av i dag.
Ekdals funderingar är inte alldeles nya.
Det fanns ett 1990-tal då borgerliga
skribenter med förtjusning jämförde Sverige med DDR, övervakat av Stasi och grått som sliten betong. Absolut stängt för de fria tankarna och för sådana som vågade opponera. Sånt kunde man läsa i början av Moderna
Tiders levnad (det blev bättre sen). En av DDR-analytikerna i den tidskriften var Maria Carlshamre, numera ledarskribent på Dagens Nyheter. Jag minns henne som kortvarig
arbetskamrat på tidningen Arbetets ledarredaktion. Hon angrep ständigt socialdemokratin från vänster.
Den där sortens liberala Sverigebilder, nerkletade med Sovjet och DDR, bör inte
betraktas med indignation utan bekymmer. Hur kan det vara möjligt att projicera det sovjetiska systemets drag på svenskt politiskt liv? Sovjet? Uppbyggt på systematiskt förtryck, deportationer av oliktänkande, förnedrande domar som förpassade dissidenter till decennielånga inlåsningar på mentalsjukhus. Och total brist på yttrandefrihet och andra politiska rättigheter?
Ekdal måste väl ändå ha tänkt innan han
formulerade sin jämförelse. Var finner
han svenska motsvarigheter till den gamla nomenklaturan som i det nya Ryssland
plundrar landet för att förena sig med ett
kriminellt miljardärsskikt? Ser det ut så i Sverige? Är Skandiadirektörer att jämföra med ryska oligarker? Var finns miljonköerna av trasproletariat och vilket är vårt Tjetjenien? Jag måste ställa frågorna alldeles konkret.
Ekdal kan väl inte tänka om mördardiktaturer som Maud Olofsson.
Denna svenska socialdemokrati, som vacklar mellan gamla Sovjet och nya Ryssland, har dock en ”enastående anpassningsförmåga”, meddelar Ekdal. Ja, det må man
säga. Fast, för att återvända till en tredje
tes i den liberale redaktörens grundtext: Socialdemokratin är en väloljad maktapparat utan idéer. Den har rentav gjort ”ideologisk bankrutt”.
Ekdal ville väl ha sagt att han ogillar socialdemokrater. Jag återgår till Anna Lindh-dokumenten, så fulla av nya och hoppfulla idéer.