Vänsterpolitik skrämmer inte

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

10 december 2008. ”Vänstervridning”, så lyder varningsplakaten som alla från Jan Björklund till ordinära borgerliga ledarskribenter sträcker i luften. Medelklassen kommer att vandra bort från Mona Sahlins parti och miljöpartiet, skrämda av det politiskt numera beskedliga vänsterpartiet. Utropen avslöjar mer den förväntat enkla borgerliga skräckpropagandan än faktiska förhållanden.

Tiden talar snarare för en återställd allians mellan traditionell arbetarklass och den ibland politiskt flyktiga medelklassen. Båda har obehagliga skäl att känna hot av arbetslöshet (snart 9 procent) och rädsla för urholkad ekonomisk och social trygghet. Politiken kan bättre än den alltför otyglade och asociala marknaden motverka det sociala fallet.

Också regeringar som på goda grunder kan definieras som borgerliga tvingas orientera sig vänsterut. Nicolas Sarkozy som gick till val på löftet om att bryta mot den starka statliga ekonomin anklagar numera marknaden för att utöva diktatur och sakna förmåga att hantera sociala kriser. Gordon Brown, hans allierade, demonterar med eftertryck den förbrukade gamla anglosaxiska kapitalismen. Till och med det heliga EMU-systemet mjukas upp av den ekonomiska krisen och erbjuder expansiv keynesianism. USA förbereder i samma anda en gigantisk statsstyrd stimulanspolitik.

I detta något globala perspektiv är det svårt att hota en aldrig så sensibel medelklass med att Lars Ohly tillåter sig ifrågasätta rigida regler, inskrivna som budgettak och för- keynesianska regler för budgetbalans.

Bör stimuleras

Ingen i den ännu sköra rödgröna alliansen kräver numera skattehöjningar; det vore inte så klokt när konsumtion bör stimuleras. Däremot vill de tre partierna bygga ut och rekonstruera sociala trygghetssystem: högre a-kassa och civiliserade villkor för sjukförsäkringen. De kräver ökat offentligt engagemang för de som slåss ut från sina jobb. I valet mellan fortsatta skattesänkningar och social omsorg och rättvisa, föredrar de rödgröna samhällelig solidaritet.

En fördel

Den sortens grundläggande vänsteruppfattning delas av alltfler inom medelklassen. Jan Björklund skulle, om det är möjligt, ramla omkull av sorg om han sneglade i TCO:s valundersökningar.

Västvärlden växer allt snabbare in i en politisk paradox: Samtidigt som den ekonomiska krisen förvandlar högerprogram till makulatur, regeras de flesta länder av borgerliga regeringar. En i längden ohållbar motsättning, som borde vara till fördel för en enad vänster – grön och röd. Det svenska exemplet är en lovande början. Samarbetet kan säkert stärka det redan kraftiga opinionsövertaget.

OS