Krig eller reformer – Obama måste välja
Efter 40 år kan USA ha fått en ny Lyndon Johnson
Obamas ord låter välbekanta: Vi har inte valt kriget, vi har tvingats till det. Han talar om Afghanistan.
För drygt fyra decennier sedan mumlade en allt tröttare Lyndon B Johnson samma fras: Vi är tvingade att bekämpa Vietcong, vi måste rädda demokratin i Vietnam.
Johnson, som krossat den reaktionära högern, hade mäktiga planer. Han skulle bygga ”the great society”, bekämpa fattigdomen, rasismen, bygga välfärd med sjukförsäkring för alla. Hans Medicare för äldre amerikaner gäller fortfarande.
Varför är vi i Afghanistan?
Samhällsbygget tog slut; kriget slukade miljarder och hundratusentals unga män. ”Varför är vi i Vietnam”? frågade Norman Mailer i en klassisk bok. Johnson, trött och sorgsen som en gammal blodhund, kunde inte svara. Han avgick. Få erinrar sig hans väldiga reformprogram; alla minns hans krigsfiasko.
Frågan ställs numera till Obama: Varför är vi i Afghanistan? ”Vi är inte där för att skapa demokrati”, säger den femstjärnige generalen Wesley Clark. De flesta USA-medborgare är emot kriget och fäster inga förhoppningar vid det val som arrangerades i torsdags. En
realistisk bedömning hur storartad valprocessen, utförd under talibanernas terrorhot, än kan ha varit.
Kostar 220 miljarder dollar
Jag söker förklaringar hos Malalai Joya, feminist, glödande demokrat, medlem av Afghani-stans parlament. Utkastad därifrån för att hon kritiserade krigsherrarna, president Karzais och Natos allierade. Joya har kallats Afghani-stans modigaste kvinna. ”Valet är en fasad, landet kommer också fortsättningsvis att styras av krigsherrar och av ockupationsmakten”, säger hon. Karzai har förrått kvinnorna genom att skriva kvinnofientliga lagar för att vinna fundamentalisternas röster. Han har köpt stöd från krigsförbrytare och massmördare som Rashid Dostum.
Joya jämförs ofta med Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi.
”Det moraliska sönderfallet av USA-kriget – civila offer, korruption, allianserna med krigsförbrytare, pekar mot Vietnam.” Den krisartade ekonomin följer samma spår. Afghanistan-kriget har kostat 220 miljarder dollar.
Kriget kan, som för LBJ, bli till ett slut för Obamas viktiga sociala reformer, främst för löftet att äntligen göra sjukförsäkringen allmän och därmed inkludera femtio miljoner oförsäkrade.
Sjukvården i USA kostar svindlande sjutton procent av nationalprodukten. Systemet, i stor utsträckning
privatiserat, är ineffektivt och administrativt slösande dyrt och fyller följaktligen försäkringsbolagen med gigantiska vinster. Utdelning och feta
löner till de privata försäkringsbolagen slukar 10–20 procent av försäkringspremierna, i konkreta siffror mer än 500 miljarder dollar. Sjukvården är nämligen inte en social rättighet utan en handelsvara, mer inriktad på profit än effektivitet. Systemet gynnar dem som kan betala på bekostnad av dem som bäst behöver vård men inte har råd. Försäkringsbolagen lägger ner betydande arbete på att sortera bort icke-vinstgivande kunder: sjuka, handikappade, arbetslösa. Så sammanfattas USA:s sjukvård i Arnold Reimans väldokumenterade artikel i New York Review of Books.
Nixon vann – välfärden förlorade
Obama ställde ut stora viktiga reformlöften om sjukförsäkring: tillgänglighet för alla och kamp mot bolagsjättarnas makt. Därmed utmanas det medicin-industriella komplexet och en välmående över- och medelklass.
Kostnaden för reformen svävar upp mot väldiga 630 miljarder dollar för den kommande tioårsperioden. Om man ska tro, och det bör man göra, världsekonomerna Joseph Stiglitz och Linda Bilms, är priset dock bara en femtedel av kostnaderna för kriget i Irak.
Obama, med allt sämre opinionsstöd, måste snart välja: krig eller sociala reformer?
I min tidigare ungdom sprättade jag regelbundet upp brev från Lyndon Johnsons vicepresident, den progressive Sverige-entusiasten Hubert Humphrey. Vietnam-kriget pågick men Humphrey försäkrade ständigt sin vän Tage Erlander att segern var nära, soldaterna skulle hem och ”the great society” byggas.
1968 var Humphrey demokraternas presidentkandidat. Han förlorade mot Richard Nixon och det dröjde fyrtio år innan USA valde en president som vill bygga social välfärd.