Kan staten hjälpa oss med kärleken?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den svenska modellen frigör, enligt höstens viktigaste bok

1838, när ångfartyget Yngve Frey seglade ut från Riddarhuset och Sara Videbeck helt kort före­nades med underofficeren Albert, reste sig byggställningen till det svenska folkhemmet. I Aftonbladet-medarbetaren Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an” antydde Sara Videbeck den kommande välfärdsstatens kvinnliga frigörelse: Sara ville vara fullkomligt självständig med arbete och egen bostad. Albert kunde hyra rum hos henne.

Almqvists roman (Ingvar Carlssons favoritbok) sorteras in i en lång frihetstradition från självägande bönder, Torgny Lagman, Erik Gustaf Geijer, Ellen Key till Alva Myrdal och Tage Erlander. Kartläggningen och jakten på den svenska modellen utförs av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh. Deras bok, höstens viktigaste, heter ”Är svensken människa?”(Norstedts). Det visar sig nog svensken vara, bland annat tack vare välfärdsstaten som ”på ett unikt sätt har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband..... det svenska samhällskontraktet (har) kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan.”

Formuleringen välver sig som en triumfbåge över särskilt efterkrigstidens sociala reformer. ”En djupt socialdemokratisk bekännelse”, sammanfattar danska Politikens Björn Bredal.

Berggren/Trägårdh sammanfattar den svenska modellen i begreppet ”statsindividualism”. Ordet strålar ut följande föreställning: i sitt kontrakt med individen garanterar staten via sociala- och familjemässiga trygghetssystem oberoende, både från familj, välgörenhet och andra gemenskaper. Varje person har makten över sitt eget liv. I Sverige härskar radikalindividualism. Långt från den gamla arbetarrörelsens föreställning om Bruket som sammankittande gemenskap men nära François Mitterrands paroll: den stora, pulserande, fria, toleranta storstaden ger bilden av socialismen.

Statsindividualismen får effekter också för kärleken, resonerar författarna. Den av staten frigjorda individen behöver inte äktenskap eller samboende för försörjningens skull. Parrelationen, hur den nu än ser ut, eller andra nära gemenskaper, kan bygga helt på frihet och därmed kärlek. Det kallas ”den svenska teorin om kärlek”.

Berggrens/Trägårdhs svenska människa har försvarat sin välfärdsstat mot attacker från nyliberala krämare, socialkonservativa som bjudit ut ”den lilla världens” traditionella familjegemenskap, och mot den vänster som i fri­hetlighetens namn velat göra om staten till folkrörelse och studiecirkel.

Socialdemokratin, så måste boken läsas, är den främsta skaparen av statsindividualismen och därmed systemets sigillbärare. Partiet har på en gång spelat rollen av kung och allmoge: styrt staten och organiserat de folkliga kraven på den.

Berggren/Trägårdh badar i källor av böcker, dokument och protokoll. Respekt är därför mer att anbefalla än protest. Några små viskande anmärkningar. Ernst Wigforss som inte bara byggde välfärd, utan mer än andra förenade liberalism och marxism, är inte ens nämnd i boken. Samma skrikande tomrum kring John Kenneth Galbraith, den djupt originelle amerikanske ekonom-historikern, som lärde Erlander-Palme hur en växande offentlig sektor skulle befria folk som levde i ett samhälle av ”privat överflöd och offentlig nöd”.

Ett annat tomrum gapar ännu mer hotfullt: Ensamheten – det svarta hålet mellan den beskyddande staten och den befriade individen. Författarna häller i innehåll, de beskriver vår nya tid med en lustig abstraktion: ”den osällskapliga sällskapligheten”, tillfälliga gemenskaper utan verkligt sammanbindande kraft. De gör inte ens den viktiga reservation mot extremindividualismen som historikern Benedict Anderson gör: behovet av föreställda gemenskaper.

Berggren/Trägårdh hänvisar en gång till Hjalmar Gullbergs diktsamling ”Kärlek i tjugonde seklet”. Jag påminner mig två rader därifrån: ”Allas vårt hem är en väntande grav. Kärleken kommer och går.”

Mer av Samuel Becketts svarta komedi ”I väntan på Godot” än av en statlig folkhemsutredning.

Olle Svenning