Isen smälter – även på världens glaciärer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Som små döende glaciärer ligger de hopskottade snöhögarna kvar. Grus och sand som spritts under vintern och blandats med snön bildar ett allt tätare täcke som till sist blir liggande på marken som en mycket liten ås av morän.
Snösmältningen är fantastisk.
De krympande snöhögarna längs våra gator har sin motsvarighet i större skala. Världens glaciärer smälter också. I Alperna, Anderna och Himalaya blir isarna allt mindre.
Det är utgångspunkten för den brittiska journalisten Mark Lynas bok ”Oväder” som kom på svenska förra året. En pocketupplaga är på väg.
Lynas börjar sin bok med ett foto av Jacabambaglaciären i Peru, taget 1980 av hans far. När han själv uppsöker platsen 23 år senare är hela glaciären försvunnen. Den har smält bort.
Ur detta växer en berättelse om en klimatförändring som mycket snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv på vår planet. En klimatförändring som hänger samman med de senaste 100 årens massiva användning av fossila bränslen.
Lynas ger sig in i en orkan vid Cape Hatteras i North Carolina. Han åker till Huslia i Alaska där permafrosten håller på att försvinna och till Tuvalu i Indiska Oceanen där havet långsamt dränker öarna. Dessutom tar Lynas sina läsare med till sandstormarna i Mongoliet och det inre av Kina.
Och alltså till Jacabambaglaciären i Peru.
Kanske är det genom glaciärernas avsmältning som klimatförändringarna kommer att få de största och snabbaste effekterna på villkoren för människors liv.
Drygt en tiondel av jordens landmassa täcks av is. Inlandsisen på Antarktis utgör mer än 90 procent och isen på Grönland står för en stor del av det som blir kvar. Glaciärerna i bergskedjorna runtom i världen är alltså en skärva av det vatten som bundits till is. Men det är en viktig skärva.
Perus huvudstad Lima ligger i en av världens torraste öknar. Utan det vatten Rimacfloden för ner från glaciärerna i bergen skulle staden bli i det närmast obeboelig.
För Lynas berättar tjänstemännen på Limas vattenverk att glaciärerna smälter snabbt.
Limas situation är inte unik.
Chang Jiang, den långa floden, rinner precis som Mekongfloden upp i Taggulabergens glaciärer på gränsen mellan Tibet och Qinghais.
Den heligaste av alla floder, Ganges, föds i isgrottan Gaumukh på Himalayas sluttning och Indus får sitt vatten från Karakoram och västra Himalaya.
Tillsammans bevattnar de några av världens äldsta kulturbygder och mest tätbefolkade områden. Trots kraftiga variationer i nederbörden gör glaciärisarna att vattnet fortsätter att flöda också när torkan drabbar låglandet.
Upphör vattenflödet kommer det att drabba hundratals miljoner människor bara i Kina och på den indiska subkontinenten. Det skulle vara en av de största miljökatastrofer vi överhuvudtaget kan tänka oss.
Snödrivorna är snart borta från trottoarer och parkeringar. Gruset kommer att städas undan och minusgraderna att ersättas av vårvindar.
Något är i alla fall som det ska.
Ingvar Persson