Därför kommer högern inte åt Anders Tegnell

Kritikerna tycks ha levt i en annan pandemi

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-06-04 | Publicerad 2021-05-29

helskärm

Bristerna i svensk krisberedskap har varit kända länge.

”Riksrevisionen bedömer att de kommuner som undersökts i granskningen har en bristfällig förmåga att hantera en pandemi.” konstaterade Riksrevisionen redan 2008.

”Av enkätsvaren framkommer att inget landsting gör någon planering för kommunernas behov” skrev Läkemedelsutredningen 2013.

Enligt Ekot, som gått igenom ett hundratal tidigare utredningar, fanns ingen brist på kunskap. Ändå agerade varken denna regering eller de tidigare. När farsoten kom var det för sent.

En utredning Ekot inte tar upp i sin granskning men som är väl värd att nämnas är Försvarsberedningens analys Motståndskraft från 2017 om läget i det civila försvaret.

I kapitlet om sjukvård skriver man: "Under normal verksamhet utan externa påfrestningar ligger verksamheten i den civila sjukvården ofta på eller över kapacitetstaket."

Detta är i sig något oerhört, det finns överhuvudtaget inga marginaler i vården.

Så vad händer om det skulle bli krig eller exempelvis ett större terrorangrepp?

"Det saknas helt enkelt resurser och uthållighet för sådana situationer." skriver Försvarsberedningen.

Sedan följer en genomgång av alla de brister vi sett rullas upp sedan början av pandemin. Enligt Socialstyrelsens risk- och sårbarhetsanalys finns inte vårdplatser om något skulle hända, särskilt sårbar är intensivvården. Sverige är allt för importberoende när det kommer till läkemedel, apoteken har slimmade organisationer och ingen vet om regionerna håller några beredskapslager för medicin och skyddsutrustning.

Och så vidare.

Det är självklart lätt att vara efterklok men det svenska totalförsvaret har rustats ner sedan början av 1990-talet, i bred politisk enighet.

Jag tror att det bland annat är därför som kritiken mot den svenska coronastrategin faller så platt. Den försöker skylla problem som uppkommit efter decennier av nedrustning på Anders Tegnell eller ibland på Lena Hallengren.

Det senaste greppet, i en rapport från det så kallade "Näringslivets medieinstitut, NMI", är att lägga skulden på medierna.

NMI finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv som även står bakom tankesmedjan Timbro. Syftet är vanligen att kritisera public service för att vara vänster och därmed putta SVT och SR högerut.

Men nu försöker NMI göra samma sak med coronadebatten, i rapporten Maktens granskare eller maktens megafoner? på omkring hundra sidor.

Projektet är ambitiöst, man har anlitat journalisterna Lisa Bjurwald och Axel Andén och intervjuat olika mediala aktörer. Man har även räknat pressklipp för vad man kallar "expertfyrklövern Tegnell, Frans, Giesecke och Wold".

Men redan efter några sidor blir det smärtsamt tydligt att NMI:s bubbla har så hårda väggar att det känns som att de upplevt en annan pandemi.

Att läsa Maktens granskare eller maktens megafoner? är som att dyka rakt in i det sociala medielandskapet kring Vetenskapsforum covid-19 eller Mediawatchdogs Sweden (Mewas). Eller de "22 forskarna".

Det är en parallell värld där de som inte ställer upp på kritiken av myndigheterna och Anders Tegnell är "megafoner" och har drabbats av "en slags blockering när nyheterna plötsligt handlade om liv och död".

Journalister som inte håller med kritiken lider av "grupptänkande", är "bekväma" och "sviker mångfaldsprincipen".

Det sista verkar vara kod för att kritikerna av den svenska strategin inte skulle ha fått utrymme i media. Detta är helt enkelt inte sant. Motståndarna till Sveriges strategi och särskilt de som vill ha någon form av "lockdown" har under långa perioder dominerat i nyhetsflödet.

Kritikerna är idag hushållsnamn.

Sveriges största morgontidning, Dagens nyheter, har burit upp kampanjen och diverse kritiska forskare har synts i övriga medier i princip konstant.

"Medierna har ofta gått som katten kring het gröt; själva strategin har man inte vågat granska, eller “ta ställning mot”, utan man har hållit sig till kringliggande aspekter." skriver rapportförfattarna i sin sammanfattning.

Här blir den parallella verkligheten som tydligast.

Aftonbladets ledarsida, liksom i princip alla andra ledarsidor, har sedan mars 2020 kontinuerligt debatterat corinastrategin. Alla större tidningar har skrivit spaltkilometer med granskningar, analyser och intervjuer om ämnet som under en lång period även helt dominerade SVT och SR.

Har denna opinionsjournalistik och journalistik inte ägt rum?
Jag gnuggar mig i ögonen.

Att de debattörer Näringslivets medieinstitut hejar på har förlorat diskussionen är inte samma sak som att de varit frånvarande eller blivit orättvist behandlade.

För i grunden är det nog där skon klämmer. Det blev ingen lockdown och när detta snart är över tror jag att de allra flesta kommer att vara glada över att skolor inte stängdes och att våra fri och rättigheter inte beskars ännu mer.

Problemet med kritikerbubblan mot Tegnell är att den tar fokus från vad som verkligen behöver diskuteras i den svenska strategin, det som Försvarsberedningen och andra så länge pekat på.

Varför tillåter vi vår beredskap att vara så undermålig? Och var är politikernas plan för en ordentlig upprustning av det civila försvaret till nästa gång?

För de gamla utredningar Ekot rapporterade om i vecken varnar inte bara för pandemier. Denna gång stod sjukvården i första linjen men läget är ungefär lika dåligt i hela totalförsvaret. Nästa gång är det något annat.

De olika delarna hänger nämligen ihop, staten, regionerna, försvarsmakten, näringslivet och det civila samhället är som kugghjul i en maskin. I en kris kan de bara snurra effektivt tillsammans.

Jag vet att jag kanske sticker ut hakan, men det skulle inte förvåna mig om Anders Tegnell är glömd när valrörelsen börjar.

För detta handlade aldrig om honom.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu