En vanlig kall vecka för Söders arbetslösa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det har varit en vanlig vecka på östra Södermalm.
När jag kom in på kvarterspuben satt Benke där fast han har ont i fötterna så att han knappt kan ta sig hemifrån. Hur gick det hos fotdoktorn, frågade jag och Benke tog fram en lång lista där doktorn rekommenderat joggingskor som han aldrig har råd att köpa.
Pubägaren kom med nya öl. På vägen ut tog han med sig den sista julljusstaken från fönstret. I mörkret utanför gick det mot minus tio.
Sen kom killen in som varit på möte med LO-förbundet Sekos arbetslösa i Stockholm. Gick det bra? frågade vi och han försökte skratta. I dag var där till och med en arbetslös postmästare.
Och jag bidrog med att berätta om min mor som alltid tyckte jag borde slutat vid realexamen för då kunde jag kommit in vid Posten. Då har du arbete till pensionen, sa mamma alltid. Och uniform!
Några kvarter bort, i en lokal som de faktiskt får låna av Katarina kyrka, samlas stadsdelens socialdemokrater till årets första medlemsmöte. I stället för röda fanor och Branting-porträtt är det högar med biblar och kyrkmålningar.
De är bara ett tiotal runt ett bord med kaffe och bullar, men ordföranden säger:
”Ute i landsorten är det ännu sämre.”
Den socialdemokratiske partisekreteraren – han med Harpo Marx-håret – har just presenterat en undersökning som visar att medlemmarna blir allt äldre, fyra av tio är ålderspensionärer.
Jo, det är ungefär samma ansikten som när jag senast var på Katarina socialdemokratiska förening.
Men när ordet är fritt är där alltid någon ny avvikare. Från förra gången minns jag en ung invandrare som tyckte att socialdemokraterna borde vara nöjda med 35 procent i valen. Nu är det en man som gör djupa inlägg om guldmyntfoten.
Den socialdemokratiska medlemsundersökningen visar också att den typiske medlemmen tillhör ett LO-förbund. Den här kvällen är det bara en som hänvisar till fackliga erfarenheter – och han har kommit från Sydamerika. ”I facket här förekommer inte ordet solidaritet längre”, säger han.
Ingen säger något om Göran Persson. Varken för eller emot. Men en skåning säger att Lars Engqvist borde blivit kvar i Skåne.
Och så nämns Anna Lindh, hon hör ju till församlingen.
”Ni kan väl titta till hennes grav på hemvägen”, säger ordföranden. ”Härom dagen låg utländska tv-fotografer där på magen och filmade.”
När det talats om NK dygnet runt måste jag själv dit. Inte hit och dit mellan avdelningarna, jag åkte direkt högst upp. Där musiken finns.
Tyckte jag måste muntra upp brott- och straffstämningen med en videoupptagning av ”Läderlappen”, Johann Strauss operettklassiker med champagne och galanta damer. Fick senaste inspelningen från hyllan och åkte hem till dvd-spelaren.
Jag kunde lika gärna ha stannat i Stockholms tingsrätt.
I stället för champagne, i den här versionen, sniffade de kokain på prins Orlofskys fest. I stället för Wiens glada borgerskap dansade nynazister och religiösa fundamentalister. I utkanten av festen blir någon våldtagen och familjens son skjuter sin syster. Till sist brinner hela jävla scenen. Kanske hela det valsande Wien? Eller Europa.
Jag hade fått tag i en uppsättning av skandalomsusade tyske regissören Hans Neuenfels. Efter premiären begärde tydligen en del av publiken pengarna tillbaka.
Men ingen ambassadör försökte stoppa föreställningen.