Helgens tv-uppvisning ger en dålig eftersmak

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En envåldshärskare och diktator bakom lås och bom. Saddam Hussein kommer att dömas som ansvarig för krig mot grannländerna och ett ofattbart förtryck mot den egna befolkningen, förhoppningsvis efter en rättvis rättegång, vilande på internationell rätt.

Med gripandet öppnar sig möjligheten att på djupet göra upp med diktaturen och dess internationella förbindelser.

Allt skulle med andra ord kunna vara frid och fröjd. Ändå lämnar helgens uppvisning en dålig eftersmak i munnen. Den skvallrar dessutom om kommande problem för det nya Irak.

Det vi fick se såg inte ut som upptakten till ett allvarligt menat försök att skipa rättvisa. I stället matades vi med propagandabilder, billig retorik och ett försök att personifiera den irakiska diktaturen, ja kanske all världens diktaturer.

– Ladys and gentlemen, we got him, sa den amerikanske ståthållaren Paul Bremer.

Sedan visades bilder på en skäggig och lortig Saddam Hussein vars hårbotten och tänder undersöktes av ockupationsmaktens läkare. Ett brott mot reglerna för behandling av krigsfångar enligt experterna.

– Han fångades som en råtta, sa generalmajor Raymond Odierno och syftade på diktatorns gömställe, en minimal jordbunker vid en bondgård utanför Tikrit.

Smutsig, förnedrad men framför allt oskadliggjord. Han slogs inte, tog inte sitt liv och försökte inte fly. Liksom så många andra diktatorer som är snabba att sända sina anhängare i döden valde Saddam att kapitulera utan kamp. Fegt? Det är i alla fall inte onaturligt om de irakier som gång på gång kommenderats till fronten tycker det.

Föraktet måste få utlopp, också i symbolisk form. I synnerhet som Saddam tillhört den kategori tyranner som i Mussolinis, Hitlers och Stalins efterföljd demonstrerat sin makt med ständigt närvarande symboler, från jättelika portätt till arkitektoniska mastodontbyggen.

Den spontana glädjen hos irakier, kurder och andra är kort sagt inte svår att dela. Den representerar en frigörelse från ett förtryck som också varit mentalt. Rädslan, allt vålds yttersta syfte, släpper långsamt.

Om Saddam släppts ut på Bagdads gator hade han säkert lynchats.

Söndagens presskonferens, valet av bilder och den vilda västern-inspirerade retoriken var dock inte resultatet av någon spontan folklig vrede. Det handlar inte om partisanernas hämnd, som i fallen med Mussolini, eller om revolutionär rättsskipning som när Ceausescu avrättades.

Den amerikanska militäradministrationen har valt att förnedra Saddam Hussein av samma skäl som president Bush valde att äta sin thanks giving-kalkon i Irak. Det blir bra tv, och det hjälper upp populariteten för ett krig som ingen riktigt lyckas förklara hur det ska vinnas.

För det irakiska folket är det viktigt att rättvisa skipas, men också att mekanismerna bakom förtrycket kläs av i en förutsättningslös rättegång. Det gäller inte minst regimens internationella kontakter. Det kommer att stänka på många, men det är nödvändigt. Alternativet kan vara ett fortsatt irakiskt sönderfall.

Söndagen antyder dessvärre att propagandan går före sanningssökandet och rättvisan.

Ingvar Persson