Avtalsåret 2007
Den svenska modellens triumf
06 januari 2008. Det här kunde ha varit berättelsen om den svenska modellens triumf. På arbetsmarknaden har året som gått varit det mest intensiva sedan början av 1990-talet. Även om några besvärliga områden återstår?–?bland annat lärarnas?–?har omkring 500 avtal tecknats. De gäller allt från nöjesfält till storindustrier och alla sorters anställda.
En kraftansträngning för alla inblandade.
Förutsättningarna när året började var knepiga.
En ny regering, som visserligen gör stort nummer av sitt stöd för kollektivavtalen, men som samtidigt inte hymlar med sin ambition att omskapa arbetsmarknaden. Sven-Otto Littorins härjningar i a-kassan och Anders Borgs ambitioner att ge marknadskrafterna större genomslag i lönebildningen underlättade inte precis långsiktighet.
Rättsutslag som tvingade de fackliga förhandlarna i byggbranschen att i sista stund tänka om. Förbudet?–?om det nu var ett sådant?–?mot granskningsavgifter skapade plötsligt ett nytt problem att hantera.
Konflikter mellan de fackliga organisationerna. Samordningen mellan LO-förbunden räddades i sista stund efter det offentliga grälet om kvinnopotterna och försöken att faktiskt förändra de relativa lönerna.
Stormigt avtalsår
Stefan Löven gavs, trots vissa protester, rollen som motståndare till att höja lönerna för kvinnor inom vård och handel. Något som knappast stärkte IFMetalls ställning som riktmärke för fackföreningsrörelsen.
Motsvarande konflikter på arbetsgivarsidan. Svenskt Näringsliv gjorde ofrivilligt arbetsgivarbasen inom handeln?–?Dag Klackenberg?–?till folkhjälte när organisationen försökte stoppa ett anständigt avtal för de butiksanställda.
Och som om inte detta vore nog: en utmärkt konjunktur men övervinster i vissa branscher och en hotande brist på arbetskraft inom nyckelområden.
Sammantaget talade tecknen för ett stormigt avtalsår.
Ändå visar Medlingsinstitutets statistik något annat. Fram till i augusti har det detta jättelika avtalsår genomförts sex lovliga och tre olovliga konflikter. Sammantaget har 13?000 arbetsdagar gått förlorade, på en arbetsmarknad med drygt fyra miljoner löntagare. Det är mindre än 1996 och 1999, och det är mycket mindre än 2003 när fackförbundet Kommunal genomförde den senaste stora konflikten i vårt land. Ändå anses hela den gångna tioårsperioden som en seger för arbetsfreden.
Vad det kan betyda i praktiken berättade Rolf Häggman när jag i höstas besökte verkstadsklubben på ABB i Ludvika.
I samband med en flytt hade de ansvariga i facket gått igenom det material som fanns undanställt inför en eventuell strejk. Det mesta var lätt identifierat, som armbindlar till strejkvakter och plakat om konflikt.
Häggman och hans kamrater fann dock också en sak som förvånade dem. En mapp med gamla 25-öringar, noggrant uppräknade precis som instruktionen bjöd.
Mysteriet löstes så småningom. Mynten var tänkta att användas till telefonautomater så att strejkledningen kunde hålla kontakt med vakterna utanför portarna.
Att sedan både mynttelefoner och 25-öringar gått ur tiden sedan någon senast haft anledning att titta igenom klubbens strejkförberedelser är liksom en annan sak.
Dikterade villkor?
Det ser ut som om den svenska förhandlingsmodellen bestått provet.
”Avtalade löneökningar som är rimliga
i en het konjunktur”, som Tommy Öberg på LO-tidningen formulerade resultatet.
Alla är dock inte nöjda.
Från Svenskt Näringslivs kontor på Östermalm har det muttrats om hur facken dikterat villkoren. Och när det kärvat i förhandlingarna har det kommit varsel, som företagen inte vågat stå emot. Kanske en bitter tolkning av fiaskot i förhandlingarna om de butiksanställdas villkor.
Från finansdepartementet och Konjunkturinstitutet har det larmats om lönenivåerna, och inte minst låglönesatsningarna. De anses särskilt störande för en politik som ska vidga marknaden för lågavlönat arbete, främst i servicesektorn.
Dessutom kvarstår motsättningarna inom fackföreningsrörelsen. Skulle kravet på kvinnopotter upprepas av LO blir det ingen samordning, har bland andra IFMetalls avgående avtalssekreterare Anders Tiderman deklarerat. Och det nya storfacket för privata tjänstemän har genom sin ordförande Mari-Ann Krantz anmält att det nu är dags för PTK att ta större plats när avtalsramarna formuleras.
Nya frågetecken
Ändå har det sannolikt största hotet mot en ordnad lönebildning inte varit uppe på förhandlingsbordet. På en alltmer pressad arbetsmarknad finns nämligen risken att arbetsgivarna beviljar löneglidning långt utöver avtalen. Och skulle det leda till växande klyftor kommer kompensationskraven som ett brev på posten. Tillsammans med en inflation, driven av regeringens politik, kan det dramatiskt försvåra framtida avtal. Och det redan innan EG-domstolen med sin dom veckan före jul skapade nya frågetecken.
Det är mot den bakgrunden samtalen om ett nytt huvudavtal förs. Både fack och arbetsgivare anar att framgången för det förhandlingssystem som lagt grunden för de senaste tio årens ekonomiska utveckling kommer att utmanas igen.
Och den här gången väljer de att prata om saken.