Nu kraschar Borgs planer
I dag håller Fredrik Reinfeldt jultal: sitt tionde i ordningen.
Möjligen blir det också hans sista. I höst har Moderaterna partistämma och snart måste Reinfeldt bestämma sig. Tio år är ett jämnt och bra tal och längre än så är det svårt att hålla i gång. Fråga Göran Persson.
Kanske blir det Anders Borg som håller tal till nationen nästa jul.
Det vore naturligt, på ett sätt. Borg är hjärnan bakom det nymoderata projektet. Han är älskad av folket och jagar med kungen.
Men det vore dåligt för Sverige.
Vi lever i en tid när Moderaternas gradvisa förändringar börjar summera till ett stort politiskt skifte. När effekterna av Borgs politik blir allt mer uppenbara: De ökar inte bara klyftorna. De gör att Sverige tappar i konkurrenskraft.
Reinfeldt och Borg gick till val på att de bara skulle göra mindre justeringar.
Att de var nästan socialdemokrater.
Så var det inte.
På sex år har den ekonomiska politiken lagts om radikalt. Och därmed undergrävt möjligheterna både till en ambitiös välfärds- och krispolitik.
Så här har det gått till:
Före valet 2006 låg nivån på statens utgifter på ungefär 33 procent av BNP. Målet för Göran Persson var att de skulle fortsätta ligga på den nivån. Då kunde nivån på välfärden hållas hyggligt konstant.
Nu, sex år senare, är utgifterna som andel av BNP nere i 29 procent. Valåret 2014 kommer de ligga på under 27 procent.
Skillnaden i pengar är då 267 miljarder kronor. Eller ungefär en fjärdedel av hela statsbudgeten.
Mycket av pengarna har försvunnit i aktiva nedskärningar i a-kassa och sjukförsäkring. I skattesänkningar till medelklassen.
En stor del av de sjunkande utgifterna beror på att regeringen, år för år, undvikit att höja studiestöd, a-kassa och föräldraförsäkring. De urholkas steg för steg, blir allt svårare att försörja sig på.
I stället läggs pengarna på branschstöd till McDonalds. Sänkt bolagsskatt på 16 miljarder. Avdrag för läxläsning för medelklassens barn.
Det är politik som inte bara i sig ökar klyftorna. Det omöjliggör den krispolitik som nu skulle behövas.
Tror ni inte mig, lyssna på arbetsgivarnas intresseorganisationer. Bara i förra veckan kom två nödrop: ett från Svenskt Näringsliv, vars chefekonom Stefan Fölster krävde ”omgående åtgärder” för att bygga fler bostäder – annars ”hotas företagande och tillväxt”.
Dagen före kom en rapport från facken och arbetsgivarna inom industrin. Där krävdes ett ”omfattande investerings- och kunskapslyft i svensk ekonomi” för att Sverige inte ska tappa i konkurrenskraft.
Runt om i världen diskuteras nu vilka lärdomar som behöver dras av krisen.
I USA valde man att stimulera ekonomin med finans- och penningpolitik.
I Europa valde högerregeringarna stålbad.
Effekterna ser vi nu. Den amerikanska ekonomin börjar återhämta sig. Arbetslösheten sjunker.
I Europa: stagnation, ökade klyftor, fascism på frammarsch.
Vår tids stora utmaning är inte inflationsbekämpning, eller ens, på kort sikt, skuldnivåer. Det är låg tillväxt. Och för detta krävs investeringar och krispolitik som bara en stat klarar.
Det inser allt fler. Men inte Anders Borg. Han vill, med utsökt dålig tajmning, fortsätta att i snabb takt minska det statliga åtagandet. Det visade han, återigen, i en intervju i SVT:s ”Agenda” i går. Trots att Borg varit tvungen att backa på sina egna prognoser matchar han det inte med politiska insatser.
Sverige är bättre rustat än de flesta andra länder. Det ekonomiskt smarta just nu vore att göra de investeringar som vi vet behövs. Satsa stort på utbildning, infrastruktur, bostadsbyggande, klimatomställning. Fixa a-kassan, så att efterfrågan håller emot när arbetslösheten nu stiger.
Så skulle en politik som tar ansvar för Sverige se ut.