Bilder av en tid när politik väckte stolthet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En pressad Carl Bildt inledde veckan med en recen­sion av sitt arbete i styrelsen för Vostok Nafta.

”Vi har skapat exceptionella värden, inte minst för svenska pensionsfonder”, deklarerade Bildt.

Att prestationen belönades med en check på nästan fem miljoner skulle med andra ord inte vara något att förvånas över.

Att aktiekursen i Vostok Nafta stigit med den ryska energijättens Gazproms framgångar är obestridligt. Att det skulle bero på Bildts arbete är mer tveksamt.

Börsrallyt kan lika gärna beskrivas som ett resultat av utplundringen av det ryska samhället som följt på Sovjetunionens fall. Så mycket mer upprörande som vi vet under vilket lidande och vilket förtryck människor samlat dessa värden.

Vostok Naftas börsframgångar kan dessutom ses som följden av den sammanblandning mellan ekonomi och en alltmer totalitär regim som präglar dagens Ryssland.

Bildts bidrag är i själva verket att han legitimerat den processen. Tydligen var det värt nästan fem miljoner kronor.

Inför valet förklarade den moderata partiledningen att arbetsrätten skulle bevaras. Mindre därför att de nya moderaterna kommit att älska fackföreningar än för att ekonomiska fakta talar för en modell med fria och ansvarskännande parter på arbetsmarknaden.

Ändå väckte det vrede att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och regeringen valde att försvara svensk lagstiftning när Vaxholmskonflikten i tisdags togs upp i EG-domstolen.

De borgerliga ledarsidornas kör har ylat i falsett och Timbrosponsrade borgerliga ungdomspolitiker påstår att rege­ringen krossar människors drömmar. Direktörerna på Svenskt Näringsliv, som betalat processen mot den svenska modellen, förklarade harmset att de var besvikna och förvånade.

Littorin får väl ta till den favoritreplik han så ofta använt i debatten om försämringarna för de arbetslösa:

”Vi sa vad vi skulle göra, och nu gör vi vad vi har sagt.”

Hemma har vi samlat på oss en del av en politisk kultur på väg att försvinna. Bilder av ledande företrädare ur arbetarrörelsens historia.

Lisa Larssons trinde Gunnar Sträng och en Per Albin Hansson inom glas och ram – bilden är välkänd för alla som någonsin besökt ett lantligt Folkets Hus. Hjalmar Branting i bronsfärgad plåt och Tage Erlander som karikatyr i keramik.

Några av föremålen kommer nog från nu försvunna föreningslokaler, men de flesta har säkert hängt hemma hos människor. En bild av en tid då politik väckte stolthet och när engagemang var något att visa upp.

Kanske finns också en baksida, den fallenhet för hjältedyrkan som följt den svenska arbetarrörelsen. Så har också alla ledare för det socialdemokratiska partiet satt djupa spår i den svenska nutidshistorien.

Möjligen har det oket ett samband med att valet av ny ordförande ännu en gång fått drag av ett internt socialdemokratiskt trauma, som mer rör kandidaters nej än spirande framtidstro. En ledande socialdemokrat ur den äldre generationen argumenterar lite överraskande för Lena Hjelm-Wallén som ordförande.

När valberedningen tvingas föreslå sig själv vet alla som varit på ett årsmöte att föreningen har problem.

Nu lär det inte bli på det sättet. Sedan LO:s ordförande i veckan givit Mona Sahlin sitt stöd får andra kandidater det svårt, och om något år är förhoppningsvis jakten på den nya ledaren en del av socialdemokratins historia.

Det är härligt att se Henrik Larsson i Uniteds färger.

Ingvar Persson