Rika stockholmare först i vaccinkön
Gräddfil för Svenonius (M) hemkommun
Jämfört med resten av landet har Stockholm varit sämst på att vaccinera äldre. I slutet av februari var majoriteten av de som fått vaccinet i Stockholm mellan 18 och 69 år, medan det i media rapporterades om äldre som hann dö innan de fått sin första spruta. Nu har fler äldre kunnat få sitt vaccin, men hur många beror helt på var de bor.
Sedan pandemins början har smittspridningen varit värst i fattigare områden. Där en stor andel inte kan jobba hemifrån, där busschaufförer, vårdbiträden och lokalvårdare är fler än kontorsarbetare. Det är i dessa områden som hälsan är sämst, och riskerna högre för allvarlig sjukdom om de smittas. Något som syntes när den dödsstatistiken redovisades. Därför var det naturligt att prioritera de mest utsatta områdena när de särskilda boendena för äldre var färdigvaccinerade. Men i Stockholm gick något riktigt fel.
Danderyd mest vaccinerade
I mitten av mars såg det ut som att strategin att vaccinera dessa riskgrupper gick bra. Då hade 74 procent av alla 80-plussare fått sin första dos i Spånga-Tensta, jämfört med 29 procent i välbeställda Täby. I dag är siffrorna omvända, rapporterar lokaltidningen Mitt i Stockholm. När de över 75 år vaccineras, är det bara 68 procent av dessa som fått vaccinet i Rinkeby-Kista, jämfört med 87 procent i Danderyd. Förutom Danderyd toppas listan av områden som Bromma, Lidingö och Täby, den sistnämnda hemkommunen för Region Stockholms högsta politiker Irene Svenonius (M).
Vi såg bilderna. Äldre som stod i timslånga köer intervjuades utanför Sabbatsbergs sjukhus i Stockholms innerstad. Men inte vilka äldre som helst.
– Det var en kompis som meddelade mig att det var möjligt eftersom hennes svärdotter jobbar som sjuksköterska och visste om det här, säger en av de köande till SVT.
– Det var ett rykte som gick på stan. Folk började ringa till varann. Jag har inte läst i några officiella papper. Mun mot mun-metoden, berättar en man för Aftonbladet.
Arbetarklassen sist i kön
Det officiella svaret var ungefär att ”nu blev det såhär”. Utan någon insikt i att de som var i riskzonen kanske inte har någon de känner på sjukhus, eller möjlighet att åka in hela vägen med kollektivtrafik och köa i timmar. Det är den inställningen som lett till att de som drog det tyngsta lasset i pandemins början också är de som får vänta längst med att få krama sina barnbarn.