Carl Jan Granqvist har förändrat folkhemmet

Att flytta högskolan från Grythyttan riskerar att rasera allt

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2020-09-01

helskärm

Grythyttan. Om jag ska vara ärlig tvivlar jag på att du som är född efter 1975 på allvar kan tänka dig hur Sverige såg ut på den tiden. Ta bara maten.

Visst, några kokade kalops på rödvin och kallade allt ihop för Boeuf bourguignon. Det åts levande ostron, gicks på krogen och öppnades vinflaskor med naturkork.

Men framför allt var Sverige ett land där mat åts hemma, recepten gick i arv och det serverades lingon till det mesta. Mycket kokt potatis och sås, vit eller brun. Spagetti åt man med köttfärssås, makaroner - gärna stuvade - med falukorv. Pasta talade ingen om.

Systembolaget sålde mest brännvin. Fram till 1971 köptes fler liter starksprit än rött och vitt vin tillsammans. Flaskorna beställdes över disk, helst med ett nummer. På det sättet slapp man uttala namnen.

Allt det där är förändrat i grunden, och den här platsen har spelat en nyckelroll. Det märkliga är att jag såg hur det började, utan att fatta ett dugg.

Jag befinner mig på torget i Grythyttan. Idag kan jag förstå att det är charmigt på ett nästan bedövande sätt. Skiffertaken, de bevarade gamla husen och gästgivargården.

helskärm

Inget av det där såg jag förstås när skolbussen stannade här under första halvan av 1970-talet. Jag såg ett kafé där det fanns en jukebox och serverades grodbakelser i grön marsipan. En mycket liten konsumbutik, en bank och en kiosk där godiset såldes styckevis.

Det borde vara den mest osannolika plats man kunde tänka sig för en krog med ambitioner. En restaurang som inte bara ska servera mat utan bjuda sina gäster på en måltidsupplevelse värd hela resan.

När Carl Jan Granqvist började som krögare 1973 var det nog inte så många härifrån som riktigt förstod vad han gjorde. Det verkade vara fel tid, fel plats och fel idé.

helskärm

Dessutom tvingades vi motvilligt se vår vardag genom besökarnas ögon. Det gjorde inte så lite ont. Ingen tonåring som lyssnar på Nationalteatern och kör en drevad moped vill vara del av en pittoresk idyll.

En bruksort är en bruksort, och att hålla sig till normen är idén med tillvaron. Carl Jan Granqvist bröt mot de flesta normer, och lyckades inte bara förändra Grythyttan utan faktiskt hela den svenska synen på mat och - kanske framför allt - dryck.

Om någon tidigare tänkt på en löddrig häst när värden hällde upp vinet skulle man nog ha talat tyst om det.

När Carl Jan Granqvist i början av 1990-talet på lyckades driva igenom idén att ta hit den svenska paviljongen från världsutställningen i Sevilla hade jag flyttat. Därför kunde jag inte heller se hur Restaurang- och Hotellhögskolan fortsatte att förändra Grythyttan.

På något sätt var det lika stolligt som genialt. En plats där svensk besöksnäring hade tagit ett kvalitativt språng och en akademi som dittills knappast hade ägnat måltidsupplevelsen något allvarligt intresse.
Det fungerade, och i går kom årets studenter. Campus Grythyttan - det känns konstigt att skriva det - är coronasäkrat. Studieplatser utomhus och allt sådant där.

Frågan är bara hur länge studenterna kommer att komma till Grythyttan. I början av september ska styrelsen för Örebro universitet, dit Grythyttan hör, fatta ett inriktningsbeslut. På bordet ligger en lokaliseringsutredning beställd av rektorn och styrelsen.

I kort sammanfattning kommer den fram till tre saker. Utbildningen i Grythyttan går med förlust. Den lockar inte tillräckligt många studenter. Men framför allt, att bedriva akademisk verksamhet på en plats som Grythyttan är helt omöjligt.

På torrt utredningsspråk uttrycks det så här: "En fortsatt verksamhet i Grythyttan skulle vara svårförenlig med universitetsledningens ansvar för en fortsatt hög akademisk kvalitet, en intellektuellt och kulturellt tilldragande och stimulerande studie- och arbetsmiljö".

Sluta drömma bondläppar, skulle man också kunna säga.

Jag har inte haft möjlighet att gå igenom skolans ekonomi. Personer jag pratar med säger att det finns problem, men att de varken är oöverskådliga eller ohanterliga.

Jag kan inte heller bedöma hur lockande Grythyttan kan vara för studenter. Svårigheten att fylla alla platser tycks skolan ändå dela med liknade utbildningar de senaste åren. Just i år är ansökningarna dock fler.

Jag känner däremot igen är argumentet att en plats är olämplig för akademisk verksamhet. Precis det hävdade företrädare för de gamla lärosätena när Carl Tham i slutet på 1990-talet bestämde sig för att utöka antalet universitet.

"Bygdehögskolor" var det till och med någon representant för den politiska oppositionen som utbrast.

En av dessa bygdehögskolor låg i Örebro.

På vägen hem fladdrar bilstereon mellan stationerna i Örebro, Karlstad och Falun. Det är så i den här delen av landet. Plötsligt dyker Carl Jan Granqvists röst upp. Han partar om vin, förstås. Inga löddriga hästar den här gången, bara en bädd av grädde och krispig aprikos.

Jag tänker att Grythyttan nog ändå är ett varumärke som står sig.

Restaurang- och hotellhögskolan är unik. Precis som Grythyttan har den varit med och förändrat Sverige. Besöksnäringen är en del av vårt näringsliv, och ska den fortsätta att vara det behöver den kunskapsutveckling och forskning.
Den tradition man byggt upp i Grythyttan handlar om just det. Jag har svårt att tro att den kan flyttas utan att ta skada.

Chatta med Ingvar Persson om möjligheterna till utbildning på landsbygden, Restaurang- och hotellhögskolan och hur Sverige har förändrats sedan 1970-talet. Chatten startar klockan 9.00 men det går bra att skriva redan nu.