Prostitution är människohandel
Rökiga och stökiga lokaler, Bryssels trånga gator eller en dildo som en skämtsam present till kvinnliga kollegor.
Porr- och prostitutionsskandalerna i eller omkring den svenska arbetarrörelsen har onekligen levererat några av vår tids mest minnesvärda försök till bortförklaringar. Ertappade med byxorna nere låter politiker, fackföreningsledare och byråkrater som skamsna skolpojkar, väl medvetna om att de gjort fel. En skam som dock tycks vara snabbt övergående.
Skandalerna upprepas ständigt, och när det socialdemokratiska kvinnoförbundet i samband med VM i fotboll förra sommaren försökte fästa uppmärksamheten på prostitutionen kring arrangemanget blev förbundet föremål för en våg av hån.
Antagligen är just sexhandeln ett av politikens svåraste områden. Inte bara därför att det berör grundläggande moraliska värderingar, uråldriga tankar om skam och människor i den yttersta av utsatthet. Det handlar om det mest privata, och det mest förbjudna.
Den tidigare justitieministern Thomas Bodströms förslag att ersätta koppleribrottet med en starkare lagstiftning mot handel med människor lär med andra ord väcka känslor. Bodström vill betona att kvinnor och barn är prostitutionens offer.
I en intervju i Dagens Nyheter säger han att alla brott där kvinnor utnyttjas för prostitution borde betecknas som människohandel.
Sedan 2005 sitter en statlig utredning och arbetar med frågan om hur lagen om människohandel ska bli mer effektiv. Erfarenheten visar att det varit mycket svårt att få människohandlarna dömda, inte minst därför att åklagarna haft svårt att bevisa att prostitutionen verkligen varit resultatet av tvång. Kvinnor som vittnat har riskerat att sändas tillbaka till en riskabel framtid i sina hemländer.
Nu vill Bodström också ge utredningen i uppdrag att se över om koppleri ska klassas som människohandel.
Det finns en viktig poäng i Bodströms förslag. Den understryker en grundläggande tanke i den svenska politiken mot prostitution. Prostitutionen är inte ett ordnings- eller moralproblem. I stället är problemet att kvinnor och barn utnyttjas, cyniskt och hänsynslöst.
Den som tvingas till prostitution är brottsoffer, inte brottsling. Brottet begår den som köper eller säljer en annan människa.
Sexköpslagen, som förbjuder köp av sexuella tjänster, har snart funnits i tio år. Trots att lagen föregicks av en massiv debatt är de flesta i dag överens om att den minskat prostitutionen. Lagen väcker dessutom intresse i omvärlden, där sexindustrin skapar en allt djupare mänsklig misär.
Förbudet mot koppleri har en annan bakgrund. Det är nämligen ett brott mot staten. Kopplaren anses dra nytta av någon annans omoraliska leverne. Knappast en bild som passar i 2000-talet.
Prostitution är handel med människor, i första hand kvinnor och barn. Det borde vara argument nog för att pröva Bodströms förslag.