Svenska direktörer lovar inget bestämt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Avtal mellan fack och företag om garanterade jobb, kan det vara något?

I Tyskland menar allt fler fackliga företrädare det. Just kraven på sysselsättningsgarantier har stått i centrum för flera av den senaste tidens hårda förhandlingar i den tyska industrin.

Enligt det avtal som i förra veckan slöts mellan Volkswagen och IG Metall ska företaget till exempel inte säga upp personal förrän tidigast år 2011. I avtalet lovar Volkswagen också att investera.

I gengäld accepterar de anställda frysta

löner de närmaste åren. Som vanligt ska

dessutom flexibiliteten öka. På andra håll har arbetstiden förlängts i ett försök att

minska kostnaderna.

De uppmärksammade avtalen på tyska storföretag har sett olika ut. Gemensamt har de dock att båda parter fått ge efter på någon punkt, och de fackliga vinsterna skrivs ofta just som sysselsättningsgarantier.

I somras försökte ett antal svenska direktörer med Scanias Leif Östling i spetsen använda det tyska exemplet för att starta en debatt om längre svenska arbetstider. Ivrigt påhejade av bland andra folkpartiets Lars Leijonborg menade de att också den svenska arbetstiden måste öka, helst utan lönekompensation.

Märkligt nog valde varken direktörerna eller folkpartiledaren att lyfta fram den andra sidan av uppgörelserna. Varken Scania eller något annat svenskt företag skulle antagligen vilja skriva avtal om att garantera jobben, och i Leijonborgs parti tillhör det fortfarande vardagsretoriken att peka ut dagens anställningsskydd som ett av de viktigaste hindren för svensk tillväxt.

Svenska fackliga organisationer är traditionellt inte heller särskilt intresserade av idén. Det beror antagligen bara till en del på att företagets garantier snabbt skulle kunna visa sig innehållslösa. Lika viktigt är att svenska fackliga organisationer med en nästan religiös glöd brukar försvara strukturomvandling.

Vi fick alltså bara höra halva historien.

Kanske missade vi därmed också något betydelsefullt.

Inte i första hand för att tyska metallarbetare skulle vara tryggare än svenska.

Än viktigare är att sysselsättningsgarantierna antyder att också företagen har ett ansvar. Att de inte är hjälplösa offer för en global konkurrens där kraven på de anställda är oundvikliga.

Den som vågar ge garantier erkänner att hon eller han har ett inflytande över utvecklingen.

Det gäller alltså tyska företag, och det borde rimligen också kunna gälla svenska. Därmed inte sagt att det svenska facket bör överge sitt motstånd mot sysselsättningsgarantier. Risken är stor att de i praktiken visar sig ge en falsk trygghet.

Däremot borde det svenska facket kunna ställa mycket högre krav på investeringar för framtiden och i de fall en nedläggning är oundviklig också på företagens sociala ansvar.

Det är en diskussion som varken svenska direktörer eller folkpartiledaren tycks vara intresserade av, men den borde intressera löntagarnas företrädare.

Ingvar Persson