Den tyske favoriten från Hammarhöjden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Willy Brandt är tillbaka i stan. Jo, det är över tio år sen den bland svenskar mest kände tyske politikern dog. Nu får han komma tillbaka som huvudroll i en engelsk succépjäs, Michael Frayns ”Demokrati”.

Under världskriget, på flykt undan Hitler, var han Stockholmsbo med familj i folkhemsmiljö. ”Willy Brandt från Hammarbyhöjden” heter en bok som snart kommer ut på ABF, med bidrag av politiker och forskare.

I teaterversionen har Brandt statsmannakostym med väst, sitt nästa valtal i ena handen, ett glas rödvin i den andra.

Det känner man igen från när jag själv turnerade med Brandt i västtyska valkampanjer.

Han kom in till oss i pressvagnen på det så kallade kanslertåget. Rösten hade han nästan förlorat i talarstolarna, han verkade få den tillbaka när han upptäckte en svensk journalist, så att han fick använda sin gamla skandinaviska och säga du. Så som de gjorde i folkhemmet. Så som det hade varit under exilen i Norge och Sverige.

I teaterversionen – Sten Ljunggren kusligt porträttlik som Brandt – höjer han ofta sin välsignande hand över folket som gjorde honom till den mest framgångsrike socialdemokratiske politikern och Nobels fredspristagare.

Ända tills östtyske spionen Guillaume avslöjas inom Brandts kansli, och kanslern får avgå. Ändå skriver Peter Merseburger i sin stora definitiva Brandtbiografi att fallet Guillaume ”på sin höjd var anledningen men inte grundorsaken bakom Brandts avgång”.

Han hade fått allt fler hälsoproblem, periodvis hade han verkliga depressioner. När han sitter en lång kväll med gamla partikamrater som väger för och emot om deras partiledare och regeringschef måste avgå, är Brandt länge tyst och ser ner i bordet, sen säger han:

”Vilket skitliv.”

Jag hinner diskutera det lite i Stadsteaterns paus med Klaus Misgeld, professor från Arbetarrörelsens arkiv, expert på tyskar i svensk exil under nazitiden.

Jag har fått se ett korrektur på hans bidrag till ABF:s Brandt-bok och fäst mig vid hans betoning att Säpo förföljde också Brandt under Stockholmsåren.

”Men det är ju välkänt hur svårt det faller sig för Sverige och svensk socialdemokrati att finna sig till rätta med den europeiska integrationen”, är Misgelds syrliga kommentar.

Sedan, där i Stadsteaterns foajé, talar vi om en annan av pjäs­figurerna som också hade svensk men ännu mer dramatisk anknytning: Herbert Wehner, den ständigt piprökande bitvargen, länge nummer två i den västtyska toppen och klar påtryckare vid Brandts avgång. Skriv en pjäs om Wehner från Södermalm!

Under kriget bodde han där på Gotlandsgatan och försökte fortsätta motståndet mot Hitlertyskland.

Det blev mest författande av flygblad som han fick svenska sjömän att smuggla dit ner.

Andra svenskar hjälpte Wehner att hålla sig undan Säkerhetspolisen men snart greps både de och han, troligen efter tips från tyska Gestapo.

Detta var en tid då en offentlig utredning, grundad på intervjuer med sjuhundra svenska poliser i variererande tjänsteställning, konstaterade att en femtedel av poliskåren visat ”utpräglad dragning till nationalsocialismen”.

För ”hemlig underrättelseverksamhet” dömdes antinazisten Herbert Wehner till två år i svenska fängelser.

Demokrati på svenska.

I våra nordiska av nazisterna ockuperade grannländer hade både Brandt och Wehner blivit nationalhjältar.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)