I kriget mot terrorn blev London mörkrets hjärta

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är knappt en månad sedan Jean Charles de Menezes dog med sju kulor från Londonpolisens tjänstevapen i huvudet och och en i en axel. Ett oskyldigt offer för jakten på terrorister.

”En tragedi” medgav polisen och premiärminister Blair förklarade att han kände sig ”desperately sorry”. En skrämmande illustration av hur kriget mot terrorn fått rättssamhället att svikta var vi många som redan då tyckte. Nu växer skandalen.

Information som läckt ut från utredningen av dödsskjutningen ger en helt ny bild av vad som egentligen hände på Stockwells tunnelbanestation strax efter klockan tio den 22 juli.

de Menezes sprang inte, hoppade inte över spärren och hade ingen bylsig vinterjacka på sig. Tvärt om gick han in på stationen, plockade upp en gratistidning och löste biljett. Han var klädd i en vanlig jeansjacka och när de dödande skotten avlossades hade poliserna redan kontroll över de Menezes.

Den brasilianske elektrikern dödades av poliser som sannolikt var skräckslagna och som dessutom fått order att skjuta för att döda. Precis den taktik som Londons polischef, sir Ian Blair, envist försvarat.

I namn av demokratin får polisen order att agera dödspatrull. Försöken att utrota ondskan förvandlar civilisationen själv till barbari. Det är mörkrets hjärta.

Det blåser högervindar i Sverige säger statsvetarna. Jag undrar det.

Fluortanten är nämligen tillbaka. Det kunde ekot berätta i söndags.

Sedan den obligatoriska ritualen med plastdunken, engångsmuggarna och den stränga damen försvann har barns och ungdomars tandhälsa försämrats. Det gäller inte minst i storstädernas förorter, de som brukar kallas segregerade trots att de till skillnad från mer välmående områden faktiskt bebos av människor från många olika kulturer. Fattiga och missgynnade områden skulle vara en mer rättvisande beskrivning.

Inga ”varsågoda och skölj” mitt i mattelektionen. Inga ”varsågoda att spotta ut” och inga äckliga papperskorgar att slänga muggen i.

Det är klart det går åt skogen.

Ibland är det faktiskt bra att lägga livet tillrätta, i alla fall om det innebär att barn slipper förlora sina tänder.

Och inte skulle en av folkhemmets allra starkaste symboler göra come back om det verkligen blåste en allvarlig högervind?

Tandkrämstillverkaren Colgate-Palmolive stängde nyligen en fabrik i Nepal. Nu lämnar också tvätt- och livsmedelskoncernen Unilever det hinduiska kungariket.

Den maoistiska gerillans attacker har blivit allt mer besvärande, och kung Gyanendras hårdare tag tycks drabba de demokratiska ansatserna hårdare än gerillan.

Mitt i en konflikt mellan maoister och en feodal kungamakt är det svårt att göra profit, till och med för företag som Unilever och Colgate-Palmolive. Åtminstone i ett av världens fattigaste länder.

Den politiska hösten har rivstartat med budgetutspel och partistämmor. SVT 24 sänder hela helgen från folkpartiets landsmöte. Det lär bli en uppgörelse mellan socialliberaler och dagens drill- och disciplinliberalism. Låt mig gissa att de hårda tagen vinner.

Själv tänker jag i stället ägna mig åt folketsparksrörelsen som i år fyller 100 år. På lördag är det folkparkernas dag och det firas över hela landet.

Ett sekel av kultur, underhållning och samtal. Det kan vara värt en eftermiddag. Sverige skulle inte varit det samma utan Folkets Park.

Ingvar Persson