Därför är Pride en kärleksfest

Eva Franchell

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2018-07-25 | Publicerad 2014-07-08

Homosexuell kan man vara var som helst – i  Stockholm, Pajala, Karlstad eller Kinna.

I sommar vajar regnbågsflaggan i var och varannan svensk tätort. I  helgen var det Pajala som ­hade Pride, i dag lyser regn­bågen över Karlstad.

Det var inte länge sedan hbtq-­personer flydde till anonymiteten i  storstaden innan de klev ur ­garderoben. Rädslan för att bli ­utfryst på hemma­plan var så stor. Men det gäller inte längre, konstaterar Thomas ­Wimark i sin avhandling om homo­sexuellas flyttmönster.

– Homosexualiteten har ­liten ­be­tydelse för yngre ­generationers flyttmotiv, säger han till SVT.

Människor väljer att stanna kvar och vara hbtq på hemorten. Eller så flyttar de till storstaden för att de vill ha jobb eller bara känna pulsen. ­Homosexuella har numera samma livsmönster som heterosexuella och beter sig därmed ­likadant.

Inget särskilt häpnadsväckande med det egentligen, men ändå en ­seger värd en riktig ­parad. För Pride ska vara både fest och protest.

Pride måste också fortsätta att manifestera hbtq-personers lika ­rättigheter. Så länge förtrycket finns kvar i andra delar av världen måste Pride vara en politisk rörelse. När Ryssland skärper lagstiftningen som dömer homosexuella blir de svenska demonstrationerna särskilt viktiga.

Så länge hbtq­-personer är på flykt måste man trycka på för att Sverige och EU ska stärka asylrätten.

Här hemma måste de sista resterna av hat och fördomsfullhet försvinna så att Håkan och Roy kan leva sitt ­gemensamma liv även i Kinna.

Vi kan alla älska partyt, men det är allvaret som gör Pride till en verklig kärleksfest i Stockholm, Pajala, Karlstad och Kinna.