Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Tvångsgifta Sara ska utvisas till sin ”man”

Migrationsverket är skrämmande naiva om hedersförtryck

Hon är på många sätt en helt vanlig 18-åring med journalistdrömmar. Hon har uttrycksfulla bruna ögon och axellång page, händerna far som fågelvingar när hon pratar. Nyligen lärde hon sig cykla och hon har katten Mimmi som hon älskar.

Men hon är också livrädd. Sara kommer från Afghanistan och dit ska hon skickas tillbaka.

Det har varit mycket fokus på pojkar som flytt från Afghanistan under våren. Flickorna som kommit hit har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Det finns också ett bråddjup mellan de nu trygga ungdomarna och de som svävar i osäkerhet. Sara kom till Sverige den 3:e december 2015, en vecka för sent för att omfattas av gymnasielagen.

Familjens heder – en privatsak

Sara kommer från ett land som är ett av de absolut farligaste i världen för kvinnor. Våldsbrott mot flickor och kvinnor för att uppehålla familjens heder ses i Afghanistan som en privatsak. Den som söker hjälp hos myndigheterna efter en våldtäkt riskerar att dödas. Att giftas bort mot sin vilja är vanligt.

Sara berättar att hon giftes bort som 15-åring till en 11 år äldre släkting. Morföräldrarna utsåg maken. Enligt Sara fick hon inte fortsätta studierna när giftermålet var bestämt, och maken skrämde henne när de träffades enskilt.
– Han talade illa om min familj, slog mig, rev sönder mina kläder. Det är jobbigt att berätta det här, säger hon och hennes ögon tåras.
– Jag valde inte min make, men vi är gifta, säger hon på sin nästintill perfekta svenska.
Saras mamma önskade ett bättre öde för sina barn och Saras lilla familj lämnade Afghanistan, men splittrades på vägen. Hon beskriver en strapatsrik resa. Det hon berättar sedan ekar i så många hedersutsatta flickors och pojkars erfarenheter. Trycket från släkten som hårdnar, som blir till ett krav, ett hot. Vittnesmål som vi måste lyssna på. Sara beskriver hur hennes pappa började pressa henne att återvända till maken.
– Tänk på min heder, sa min pappa, och jag mådde väldigt dåligt, säger Sara.

Försökte ta sitt liv

Enligt Sara utsattes hon även för hot från sin make och hans släktingar.
– “Om vi hittar dig så dödar vi dig. Om du inte säger var du är så tar vi din syster i stället”, sa de över telefon. Min syster var bara nio år då. Min mamma och syster lever fortfarande gömda i Iran.
Trycket från pappan blev enligt Sara allt värre.
– Jag försökte ta livet av mig, säger hon.
Det var när Sara fick plats på ett skyddat boende som en helt ny värld öppnades berättar hon.
– Det var som att jag blev född på nytt. Jag blev stärkt.

Hon beskriver en långsam övergång till frihet. Att få återuppta studierna. På två år läste hon in grundskolan, och hon har kommit in på medieprogrammet på gymnasiet. En av de stora insikterna för Sara, berättar hon, är att i Sverige är män och kvinnor lika mycket värda.

– Jag vill vara självständig, stå på egna ben, säger hon.
Här har Sara läst på om de största religionerna och kommit fram till att hon är ateist. Hon har tagit av sig sin slöja. Att förneka sin muslimska tro är ett allvarligt brott i Afghanistan, som kan ge dödstraff.

– Du behöver inte säga till någon att du är ateist. Du kan låtsas att du är muslim, säger Migrationsverket rätt ut till mig, berättar hon.

För Migrationsverket har Sara uppvisat skärmdumpar på hot, fotografier från giftermålet, äktenskapsbevis.
Den 10 juli fick Sara sitt tredje avslag. Beskedet fick hon alldeles för sent för att kunna begära en tidsfrist.
– Jag får inte heller utvisas till Iran där min mamma finns. Jag måste till Afghanistan.

Sara blir en måltavla

Snart får Sara en kallelse till ett möte om hur hennes återvändande ska ordnas.
Den verklighet som väntar Sara i Afghanistan är brutalt olik den i Sverige. Inga myndigheter kommer att gripa in för att rädda Sara undan släktens vedergällning, där finns inga skyddade boenden. Enligt Sara anser hennes släkt – på bägge sidor – att hon har kränkt deras heder. Skickas Sara tillbaka är hon en måltavla. Något Migrationsverket uppenbarligen inte inser. Naiviteten inför hedersförtryck är skrämmande, när man går igenom utvisningsbeslutet. Migrationsverket föreslår i sitt beslut att hennes make kunde möta upp henne vid flygplatsen.
“Du har uppgett att du är gift och har en make som är bosatt i din hemby. Du har inte gjort sannolikt att han utgör en hotbild mot dig. Han utgör således ett manligt nätverk för dig.”
Saras man, som hon tvångsgiftes med som 15-åring och sedan lämnade, utgör alltså ett nätverk. Har man inte lärt sig något av de svåra fall av hedersförtryck vi har sett?

Saras grubblerier borde handla om huruvida den kraftigt nerbantade mediebranschen är ett framtidsjobb, inte vilken sida av släkten som utgör störst hot mot hennes liv. Sara vill vara fri. Det hon drömmer om är mänskliga rättigheter. Att ta beslut om sin egen kropp, sin tillvaro, sin framtid. Beslutet att skicka tillbaka Sara är ett hot mot hennes liv. Migrationsverket verkar inte förstå det.