Tränarna som gick ut från kylan
Lagerbäcks facit blir svårt att slå
Min lilla datorskärm fylldes i torsdags morse av Diego Maradonas köttiga ansikte. Han skrek rakt mot mig: Ni har förföljt mig som ett fyllo, ni har kastat ägg på mig, förnedrat mig.
Han hade utkrävt en av sina oändliga revanscher. Maradona hade skrikit och pumpat fram sitt eländiga Argentina till VM-slutspelet. Avbytaren Mario Bolatti befriade laget några minuter före slutsignalen. 1–0 borta mot Uruguay och en plats i Sydafrika nästa år.
Rapporterna från Buenos Aires förorter berättar om ett spänt lugn. Ingen ropade, som under Maradonas många stora år: Gud är från Argentina och Diego visar oss hans ansikte.
Experterna sammanfattade efter matchen på Centenario-stadion
i Montevideo: Det sämsta argentinska landslaget någonsin.
Jag studerar Maradonas ansikte på nytt: samma förvridna skrik som när jag såg honom i USA, VM 1994. Han hade gjort mål mot Grekland och rusade, tjutande mot sidlinjen och sitt hov. Det var hans sista match. Fenedrinet gjorde slut på en karriär som hunnit fullkomna fotbollen.
I Uruguay i onsdags kan hans korta, kaotiska ledarskap för Argentinas landslag ha varit förbi. Vi skulle kunna minnas oktober 2009 som den månad som Maradona och Lars Lagerbäck tog farväl av storfotbollen. Maradona med raseri, Lagerbäck med sorgsen befrielse.
När Lagerbäck räknat in en pliktskyldig seger mot Albanien kan han ha tänkt på Argentina. Hans lag, fyllt av spelare med namn anonyma som i en gammeldags svensk telefonkatalog, tvingade Batistuta, Crespo och hela den argentinska eliten att flyga hem från VM 2002.
Roland Andersson, som en gång i tiden brukade sända mig tidningsklipp ur Proletären, KPML(r), byggde tidiga relationer till Argentina. 1978 drog han sig då och då tillbaka från VM och sin plats som högerback för att vandra runt i diktaturens slum och tala med oppositionella. Den tidens landslagstränare Åby-Ericson satt kvar på hotellet vid sitt piano och sjöng: Vi é svenska fotbollsgrabbar. Roland Andersson, befriad från sitt uppdrag i Fotbollförbundet och dess skräckinjagande underavdelning Disciplinnämnden, kan det här veckoslutet dra iväg till vilken stadion som helst, veckla ut banderollerna Free Dawit och Heja Öis.
Vi hetsar inte upp oss i onödan, sa Tommy Svensson, Lagerbäcks företrädare och den som restaurerade fotbollen efter kraschen 1990. Kanske borde Lagerbäck ha hetsat upp sig något mer, till exempel 2002, då Senegal tilläts slå sönder VM-strategin.
Den som skriver biografin eller avhandlingen om Lars Lagerbäck måste spåra rötterna inte bara tillbaka till Svennis, Bob Houghton, Roy Hodgson utan också till Egil Drillo Olsen. Genial som tränare för Norge, mindre genial som förbundskapten i Irak.
Drillo datoriserade fotbollen, räknade varje steg, varenda passning och rörelse. Han ställde den fjällhöge Jostein Flo långt fram. Försvararna skulle skyffla bollar till Flo, sedan var det bara att attackera. Brasiliens känslosamma spelare krossades av taktiken.
–?Jo, det är klart. Vi har lärt en hel del av Drillo. Våra datorer är lika välfyllda som hans. Vi kartlägger allt, sa Lagerbäck när vi diskuterade Drillo. Norrmannen bar som Lagerbäck oftast träningsdräkt, dessutom alltid gummistövlar.
Lagerbäck behövde sällan nöja sig med en Flo, en enda spelare. Han byggde vanligen sina lag på tre toppspelare och en handfull kvalificerade fotbollspoliser.
Några benådade gånger har den kombinationen bjudit svindlade vacker fotboll (till exempel Bulgarien 5–0), andra gånger har konstruktionen brakat samman (EM-matchen mot Ryssland 2008). Som regel har Lagerbäck jagat resultat som legat något över lagets förmåga. För det mesta har han lyckats.
Den historiskt intresserade kan bara leta fram en mer framgångsrik landslagsledare för Sverige – George Raynor från Yorkshire.
Fotbollförbundet bör inte leta ny tränare i de trakterna.