Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Möte med upproret

Revolutionär eller reformist – det började med Sydafrika

söndag 27 april 2008. Hade tänkt skriva en replik till Lars Norén. Men det skulle kräva 1 700 sidor. Därför väljer jag ett enklare ämne: revolutionen. I veckan har jag mött den. På Kulturhuset i Stockholm.

Håkan Arvidsson, revolutionär ledare från Lunds 60-tal, publicerade i veckan sina politiska minnen, ”Vi som

visste allt”. Jag läser med visst vemod; boken handlar om vänner från min ungdom.

Göran Therborn, som en gång inbjöd mig vara med om att förbereda boken ”En ny vänster”, förvandlades några år senare till en rasande ledare när stormning av universitetet firade jubileum. Senare blev han, som ju alltid varit meningen, professor i de flesta världsdelarna.

Hans Isaksson, genomskådande och underhållande läkarstudent, skrev protokoll åt socialdemokratiska studentklubben, senare utvecklades han till ”rebell”, till vänster om Mao: ”Det är inte fakta vi vill ha, utan sanningen”, sa han.

Svante Nordin, den numera konservative filosofiprofessorn, hånade sovjetkritiker som sentimentala.

Arvidsson själv, den revolutionära vänsterns främste estradör, övervakade såväl leninistisk som (senare) maoistisk lydnad bland studenterna, ibland i sällskap med Göran Rosenberg.

Påminner om solidariteten

Efter år av vänskap och gräl sitter vi på Kulturhusets restaurang och jag frågar Håkan Arvidsson vilken läsning av sin bok han vill ha, när revolutionen ställts in och de gamla kamraterna skingrats. Han talar inte om de bisarra åsikterna, den svärmiska sekterismen och ”kamratliga förtrycket”. Sånt är bekant för alla. Arvidsson påminner om den tidens hårda studier, massiva läsning, om debatterna, intensiva som boxningsmatcher och om solidariteten. För de flesta av oss, både bleka reformister och överhettade revolutionärer, började det med Sydafrika: kommittéer, bulletiner, möten och stipendiater.

Förförelsens offer

Vi var oeniga om arbetarklassen. Den var mutad eller offer för kapitallogikens förförelse, sa Arvidsson och hans kamrater. Vi revisionister såg kanske snarare arbetarna som ett antal olika människor, ibland släktingar, som organiserat sig fackligt och politiskt för att med stor framgång omvandla klassamhället. Sällan heroiskt men för det mesta systematiskt och i ordnade former, långt från rollen som revolutionens ”handlande subjekt”.

Håkan Arvidsson drog på sig sin hatt (lätt revolutionär) och jag gick ner några trappor i Kulturhuset, för att än en gång se en av mina teaterfavoriter, Peter Weiss ”Mordet på Marat”, framförd på hospitalet Charenton 1794. Grundproblemen desamma som i

Lund 1968, fast blodigare och på stort allvar.

Revolutionären Marat utmanas av den anarkistiske individualisten markis de Sade: ”Vad är en balja med blod mot det blod som ännu kommer att flyta. En gång trodde vi att ett par hundra döda skulle förslå, sedan såg vi att tusenden var för litet”, förkunnar Marat, övertygad om att massorna ska följa honom.

”Glöm ditt upprop, det innehåller bara lögner...Se på dessa förlorade revoltörer”: motrepliken från de Sade, övertygad om att det är lönlöst att försöka förändra världen.

Gränsar till komedi

Den begåvade regissören Tobias Theorell hjälper mig att tänka på Lund. Han har gjort Marat till något snubblande nära komedin. Åskådare tjuter av skratt åt revolutionens mysterier och offer. Kanske speglar reaktionerna vår tid.

Jag påminner mig att Olof Palme brukade säga, att dagen efter revolutionen måste befrielseledare bli reformister. Robert Mugabe är en monstruös dementi av den vackra drömmen.

Lämnade salongerna

När Palme valdes till partiledare fylldes Folkets hus av Chopins Revolutionsetyd. Den framfördes av pianisten Lars Sellergren, en av våra musikaliska världsartister.

Han dog nyligen. Sellergrens närmaste vänner ber oss som var mer i hans utkant att också komma ihåg den politiske Sellergren. Han hängde in fracken och lämnade konsertpodiet 1967, i protest mot USA:s Vietnam-krig och tidens diktaturer. Han blev politiker och agitator i åtta år ända fram till Vietnam-freden. Man skulle kunna kalla Sellergrens handling revolutionär: en lysande musiker, som lämnar salongerna i uppror mot tidens barbari.

Ett av de få samhällsuppror som är begripligt också i vår tid.

Följ ämnen i artikeln