Lönenivån avgjordes för en månad sen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sorgen vilar tung över Europa efter massakern i Madrid.

Ett av de starkaste argumenten mot anfallskriget i Irak var – vid sidan av folkrätten – att det skulle göda terrorismen, inte utrota den. Bombdåden i Madrid ser ut att bekräfta de värsta av farhågor.

Att information och spaningsinsatser styrdes av politiska överväganden ger sorgen en

ännu bittrare smak. Baskiska separatister, inte muslimska extremister, skulle lastas även om rena sakuppgifter måste manipuleras.

Greppet genomskådades av de spanska väljarna. I en demokratisk manifestation röstade de bort högern och dess kandidat

Mariano Rajoy.

Om något gott kan komma ur katastrofen i Madrid så skulle det vara att pr-konsulter och spinndoktorer i fortsättningen kastas ut ur Europas regeringskanslier när en verklig kris inträffar.

Till slut blev det ett avtal för de anställda inom industrin. Löneökningar på 6,8 procent under tre år och en mindre arbetstidsförkortning låter inte så märkvärdigt. Med dagens låga inflation är det ändå inte så konstigt att Sune Ekbåge på Pappers lät nöjd när han redovisade resultatet.

Avtalet innehåller också individuella löneökningar och satsningar på de lägsta lönerna, båda viktiga fackliga krav.

Åt nivån var det inte så mycket att göra.

Den avgjordes i praktiken för över en månad sedan när det tyska fackförbundet IG metall skrev ett avtal som garanterade 4,9 procent på 25 månader. I konkurrenskraftens namn kan svenska fack och arbetsgivare bara anpassa sig. På arbetsmarknaden fungerar den europeiska samordningen.

Som vanligt fick pappersbruk och stålverk gå i spetsen. I verkstadsindustrin, där arbetsgivarna inledde med ett bud som skulle kunnat vara hämtat från nyliberalismens glansdagar för 15 år sedan, fick förhandlarna ta ett extra varv. Resultatet blev ändå ett avtal som motsvarar vad processindustrin kommit överens om.

Det är i alla fall industrin som också i fortsättningen bestämmer takten på svensk arbetsmarknad. Det gläder många, inte minst Göran Persson som redan i upptakten till folkomröstningen om euron lovade att lönebildningen var ”på plats”.

På tunnelbanan spelar en ensam man dragspel. Antagligen kommer han från Ryssland, i varje fall spelar han ”Kallinka” och ber om pengar.

Kanske ett exempel på den ”sociala turismen”. Det nya Europa, som till skillnad från det gamla håller sig med öppna gränser, låter sig inte stängas ute. I alla fall så länge klyftorna är desamma.

Den senaste veckans debatt om övergångsreglerna, som nu också klyver folkpartiet, demonstrerar egentligen bara två saker.

Att det fackliga inflytandet måste stärkas om balansen på svensk arbetsmarknad ska kunna upprätthållas och att vi måste bidra till ekonomisk och social utveckling i våra granländer.

I ett gammalt nummer av tidning MC-folket ser jag att Alf Svensson funderar på att köpa ny motorcykel. Militärmaskinen – av märket Husqvarna – ska möjligen bytas mot en Harley-Davidson.

Kanske ett sätt för Svensson att fylla hålet efter partiledarskapet. Efterträdare Göran Hägglund lär välkomna allt som får företrädaren att hålla fingrarna borta.

Enligt kristdemokraternas presstjänst har Svensson ännu inte kommit till skott, och kanske är landets H-D-handlare lika glada för det.

Vad skulle Svensson betyda för det klassiska amerikanska mc-märkets image?

Det är långt mellan Dennis Hoppers rebelliska hippie från Easy Rider och den saxofonspelande partiledaren från Gränna.

Ingvar Persson