Sänkta löner är inte lösningen
Det märks att det är avtalsrörelse. Arbetsgivarorganisationerna samt tillhörande intresseföreningar och politiska partier har återigen dammat av sin sekelgamla ståndpunkt att lönerna är för höga. Nu senast är det tankesmedjan Timbro som presenterar förslaget.
Problemet med att propagera för sänkning av de lägsta lönerna är att det inte är en särskilt populär ståndpunkt.
De så kallade nya Moderaterna har gjort sitt yttersta för att inte tala om saken. Det är nämligen väldigt svårt att tycka att lågavlönande ska ha lägre lön och samtidigt hylla dem som samhällsbärare.
Arbetsgivarsidans avstamp i avtalsrörelsen bygger på egenintresse – lönekostnaderna ska hållas nere för att öka vinstmarginalen. Det argumentet köper självfallet inte löntagarna.
I stället får det bli den sedvanliga förklaringen att sänkta lägstalöner är så oerhört bra för unga och invandrare. Att sänkt lön ger fler jobb. Att det räddar ekonomin.
Resonemanget håller självfallet inte. Lägre löner betyder mindre köpkraft och mindre efterfrågan på arbetskraft. Det säger sig själv, inte minst när man ser att låglöneländer har högre arbetslöshet.
Varenda människa som någonsin har haft ett jobb vet att sänkt lön betyder mindre i plånboken. Alldeles oavsett vilka teoretiska resonemang som högertankesmedjorna knåpar ihop. Alldeles oavsett vem de påstår gynnas den här gången.
Det är avtalsrörelse, och där ingår att arbetsgivarorganisationerna och den politiska högern tar i så mycket det bara går.
Det finns stora problem på arbetsmarknaden, den alltför låga sysselsättningen bland utlandsfödda och unga är två exempel. Men om svaret är att de som tjänar minst ska tjäna mindre är frågan med all säkerhet felställd.