Var tredje ska inte dö ensam

Pandemin visade att vi inte var beredda

Atle Morseth Edvinsson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2020-11-17

helskärm

I går eftermiddag skärptes restriktionerna rejält i Sverige. Max åtta personer får samlas från och med den 24 november, en gräns som ska vara normerande även i privata sammanhang. Det är ännu ett försök från regeringen att stävja den smittspridning som så tydligt satt ljuset på brister i samhället.

Det handlar om brister som fanns tidigare och kommer att finnas kvar när virusspridningen mattats av. Det är till exempel sällan undersköterskors arbetsmiljö diskuteras så mycket som i år.

Men det finns en aspekt av pandemin som känns i magen på ett särskilt sätt. Det handlar om en så viktig sak som att vi ska få hålla någon i handen när vi somnar in.

En tragedi

Fler än vanligt har varit ensamma i dödsögonblicket under coronapandemin. Ett vanligt år dör cirka 15 procent i ensamhet jämfört med 18 procent hittills i år. Det kan vara både på sjukhus, äldreboende och i det egna hemmet.

Det kan jämföras med de som dött på grund av covid-19. Knappt 33 procent av pandemins dödsoffer har varit ensamma när de avlidit. Det visar statistik från Svenska palliativregistret.

Det här sätter fingret på att det behövs tillräckligt med personal för att man ska slippa välja bort den palliativa aspekten av vården.

– Vi gör allt för att patienten inte ska behöva dö själv. Har vi haft mycket vid tillfället med många patienter har vi sett till att någon frikopplas för den stunden, berättade Kattis Fröjd Fridebäck för Dagens ETC i början av juli.

Hon jobbar som undersköterska på Örebro sjukhus och ger en inblick i hur det varit att behöva göra prioriteringar under pandemin.

- Vi vänder ut och in på oss själva. När någon går bort så påverkas man som personal också väldigt hårt. Om ingen varit där mår man dåligt efteråt, säger hon.

I slutänden är det en fråga för regionernas ledningar. När coronapandemin slog till blev det tydligt inte bara att skyddsutrustning var en bristvara. Det fanns exempelvis i Stockholm inte tillräckligt med personal för att möta upp det plötsligt så stora behovet av intensivvård. Det är en beredskapsfråga, och om det är något pandemin visat är det att vi inte varit beredda.

För de som dör utan någon vid sin sida är det förstås en tragedi, såväl som för deras anhöriga. Det går emot en grundläggande del av den palliativa vården och gör att döden blir svårare än vad den hade behövt vara.

Vad vi kan hoppas på nu är att det åtminstone ger syre till frågan om resurser inom vården. En av tre som dör i ensamhet är en för många. Ingen ska behöva dö ensam.

Hur ska vi se till att människor har någon vid sin sida när de går bort? Går det att kräva under en global pandemi? Chatta med Atle Morseth Edvinsson om artikeln. Chatten startar klockan 09:00 men det går bra att skriva inlägg redan nu.

Varning: de vill avskaffa Systembolaget