Det räcker inte att stoppa tokhögern
Vänstern måste se sin roll i SDs framgångar
Enligt siffror från Statistiska centralbyrån så var 15 procent av svenskarna medlemmar i ett politisk parti 1985.
I dag har siffran sjunkit till 5 procent.
Paradoxalt nog har partimedlemmarna blivit färre samtidigt som partierna blivit fler. Efter valet 1985 fanns det fem partier i riksdagen. I dag är det åtta.
Det senaste tillskottet i församlingen, Sverigedemokraterna, är också det stora undantaget när det gäller partimedlemmar. På tio år har man gått från 6 000 till över 30 000 medlemmar.
Den rätt sensationella tillväxten pekar på att många svenskar inte bara är beredda att rösta på ett parti sprunget ur 1980-talets nynazism. De är också beredda att engagera sig för partiets liv och överlevnad.
När man grälar om vad högerpopulismens framgångar beror på – bara en rasistisk reaktion på invandringen eller bara en konsekvens av ekonomisk globalisering – så illustrerar SD:s växande medlemsmatrikel något vi sällan pratar om. I högerpopulismen ser människor en rörelse som står för något och som står upp för något. Och detta ”något” tycks för många tyvärr vara en länk mellan samhällsmedborgarna och de politiska institutionerna.
Enligt svensk statsvetenskaplig forskning så beror det ökande valdeltagandet i Sverige på att människor som sagt sig vara helt ointresserade av politik nu faktiskt går till valurnorna. Och de röstar på Sverigedemokraterna.
– Det finns mycket att vara missnöjd över och SD har lyckats samla upp allt det där utan att egentligen ha någon konkurrens. Det är lite spel mot ett mål, sa professor Henrik Ekengren Oscarsson i förrfjol.
Sedan dess har förstås en del förändrats. Både kristdemokrater och moderater försöker maniskt uppträda som missnöjespartier. Socialdemokraterna vill minska asylinvandringen och Vänsterpartiet tävlar mot Miljöpartiet om att bli det nya tuffast mot brott-partiet.
Kanske ger det effekt i opinionsmätningarna, kanske påverkar det medlemsantalet. Frågan är om man verkligen lärt något, på djupet, av SD:s framgångar. Om man på allvar vill vinna tillbaka väljare så måste det nog till större omprövningar än så här.
I Nordamerika och Europa kom många av de dominerande mittenvänsterpartierna under 1990-talet att bli en sorts teknokratiska kartellpartier som omfamnade nyliberala idéer om att marknadsmekanismer är det bästa som finns för att bygga ett gott samhälle. Regeringsduglighet, snarare än lösningar på väljarnas vardagsproblem, blev överideologi. För att vinna marginalväljare kapade många av Europas socialdemokratiska partier sina band med fackföreningsrörelsen och berövade på så sätt sina trognaste väljare – arbetarklassen – en röst. Och enligt forskningen har brittiska Labour tappat stöd bland arbetarklassväljare i takt med att allt fler av partiets parlamentsledamöter är sprungna ur medelklassen.
Att gräsrötter, medlemmar och kärnväljare kände sig främmande inför det där var inget problem eftersom det gav valvinster. Men i den klyfta som uppstod mellan partielit och väljare fanns en möjlighet för populistiska krafter att skaffa sig en politisk maktställning.
Amerikanske statsvetaren Michael Sandel har argumenterat för att vi levt igenom tre årtionden där stora samhällsfrågor inte diskuterats på djupet, där argument för och emot stora förändringar aldrig riktigt fått mötas. Det handlar om migrationen, men också om ekonomisk integration, frihandel och social dumpning.
Sandel menar att samtidigt som många människors livsvillkor förändrats i grunden av marknadsfundamentalismens härjningar har det offentliga samtalet tömts på verkligt innehåll. Ur den maktlösheten har både den religiöst fundamentalistiska och populistiska backlashen så frammanats.
Och, tja, tittar man ut genom sitt köksfönster ser man hur vardagen förändrats, men i tidningar och tv ojas det om att styrelseproffs har för hög skatt och att skolan lär ut för lite om antiken.
Den tysk-amerikanske forskaren Yasha Mounk har å sin sida beskrivit den högerpopulistiska segermarschen som ett resultat av en växande motsättning mellan den liberala demokratins fundament: folkstyret och rättsstaten. När auktoritära ledare i Polen eller Ungern nedmonterar medborgerliga fri- och rättigheter kan de argumentera för att folket är på deras sida. Samtidigt är det många demokrater som har haft oerhört svårt att förlika sig med att britterna röstade för att lämna EU.
För vänstern kan det aldrig räcka med att försöka försvara samhället som det ser ut mot sådana som Donald Trump, Boris Johnson eller Jimmie Åkesson. Det är trots allt det här samhället som skapat sådana politiker. Och att klamra sig fast vid konventioner när tokhögern vinner val på löften om att slå sönder alla konventioner är ett fördröjningskrig som man inte kan vinna.
Nej, det krävs radikala svar som faktiskt löser de frågor som sopats under mattan i årtionden. Det handlar om den växande ojämlikheten, de inställda klassresorna, arbetslivets förändrade villkor och globaliseringens baksidor.
Men då måste vänstern också förstå den förbittring som drivit på populistvågen och vilken roll man själva spelat för att vi hamnat här. Först därefter kan man bli en rörelse som står för något och som står upp för något.