Ebba Busch driver bort alla utom populisterna
Det lågmälda förnuftet förtjänar en renässans
Publicerad 2022-02-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inte visste jag att advokat Peter Althin kunde påminna om ett stilla vårregn.
Men där strömmade han ur min radioapparat, den gamle KD-politikern, och lät förnuftig.
Ämnet var kriminalpolitik, något han till skillnad från dagens toppolitiker inom fältet faktiskt har kunskaper i, och hans motdebattör Fredrik Kärrholm (M) lät arg.
– En viktig del av det förebyggande arbetet är hårdare straff, sa Kärrholm.
Det var då det hände.
Peter Althin började prata om fakta. Det finns ingen empiri för att hårdare straff ger lägre brottslighet. De resonemang dagens politiker för om kriminalpolitik är över huvud taget inte grundade i vetenskap utan i något annat.
Jag har länge undrat vad det är?
Vrede kanske.
Eller lättja, det är jobbigt att läsa en massa rapporter och sätta sig in i forskning. Särskilt när forskarna inte kan belägga att ens magkänsla är riktig.
Eller avund gentemot andra partiets röstsiffror.
Eller möjligen högmod. Politikerna tror sig besitta någon slags högre kunskap än forskare med sin statistik och tråkiga excelark.
Jag bara gissar här.
Men just gissningar verkar ju vara en helt okej kunskapskälla när det kommer till kriminalpolitik.
Peter Althin var en gång både stjärnadvokat och riksdagsledamot för Kristdemokraterna. Han satt även i partistyrelsen.
När Ebba Busch valdes lämnade han partiet i protest mot hennes kriminalpolitik.
"Dessutom förespråkas av den nya partiledaren en flummig abortpolitik, i form av ”samvetsfrid” som riskerar att försvåra kvinnors lagliga rätt till abort." skrev Peter Althin i Svenska Dagbladet.
I abortfrågan står KD ensamma, möjligen i sällskap med SD.
Men den kriminalpolitik Ebba Busch krävde 2015 är idag allmängods. Invändningen att den inte ser ut att fungera verkar ointressant för politikerna.
Därför blev det så befriande när Peter Althin räckte upp handen och påpekade att kejsaren faktiskt inte har några kläder på sig.
Han gjorde det i en artikel i senaste numret av Tidskrift för kriminalvård.
Peter Althin konstaterar att balansen i debatten gått helt överstyr när ingen längre förespråkar sociala eller förebyggande insatser. Politikerna har fastnat i en loop där brutalare brottslighet möts av hårdare tag som inte fungerar vilket reser nya krav på ännu hårdare tag som inte heller fungerar.
"Istället kommer vi i en ganska snar framtid ha utvecklat ett samhälle där fängelserna är överfyllda, human fångvård är ett minne blott, medborgarna i allt större utsträckning övervakade av övervakningskameror och vi har början till en polisstat." skriver han.
Tyvärr kan han ha en poäng.
Debatten har spårat ur. Pendeln står rakt ut i repressiv riktning.
Så, hur mycket av vår frihet är vi beredda att offra för en politik som inte verkar ge resultat?
Svensk kriminalpolitik är en ganska bra tidsmarkör.
Går vi tillbaka till innan mitten av 1800-talet dominerade "vedergällning" som kriminalpolitisk ideologi, ”androm till varnagel” som det hette i forna dagar.
Alltså straff som avskräckande exempel.
Men under andra hälften av 1800-talet och framförallt i början av 1900-talet började andra idéer slå rot. Man talade om en "behandlingstanke" där man försökte behandla orsakerna till att någon blev kriminell. Man ville förebygga brott.
Detta var rådande ideologi under större delen av 1900-talet med den stora kriminalvårdsreformen 1974 som kronan på verket.
När jag läste juristlinjen på 90-talet vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet fanns gott om rester kvar av detta tankegods även om pendeln egentligen redan svängt.
I stället för 1974:a års i grunden positiva människosyn var man tillbaka i inlåsning och avskräckning.
”Androm till varnagel” lät för gammaldags så idéerna hade bytt namn till "allmänprevention".
Problemet var att det saknades vetenskapligt stöd för denna omsvängning redan då. Sedan dess har straffen ökat, inslagen av vård minskat, det förebyggande arbetet inom frivård, socialtjänst och skola prioriterats ned – och grov brottslighet som skjutvapenvåld ökat.
Vem kunde ha trott det?
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) möjligen. De grundades också 1974 och har länge försökt föra in mer fakta i debatten. Som att det ökade skjutvapenvåldet inte nödvändigtvis innebär att all brottslighet ökat eller att alla drabbas av högre brottslighet.
Men BRÅ står sig slätt mot den politiska opinionsbildningen från höger och den nätmiljö av folkilskna Facebookgrupper där många verkar forma sin världsbild.
Till höger har Ebba Busch och hennes själsfränder i princip drivit bort alla mer humant sinnade politiker, som Peter Althin. Ingen på insidan säger längre emot.
Problemet är att jag nu upplever samma sak hända till vänster. Säger någon ens längre emot om högre straff, mer övervakning och fler utvisningar på Socialdemokraternas möten?
Jag lägger örat mot marken och hör... ingenting.
Ändå borde ju det Peter Althin säger väga tungt. För om ingenting tyder på att den politik man bedriver kommer att fungera, varför inte fundera ett varv till?
Statistiken är tyvärr tydlig. Regeringen har i flera år sagt att gängskjutningarna strax ska vända nedåt. Men icke.
Personligen tror jag att man kastade ut idéerna om riktig kriminalvård och förebyggande verksamhet med badvattnet. Nu staplas allt mer meningslösa symbolförslag i stället på varandra.
Så, hur mycket av vår frihet är vi beredda att offra för en politik som inte verkar ge resultat?
Lite är det nog som med både pandemin och klimatfrågan.
Kunskapen finns, erfarenheten likaså och innerst inne så inser nog de flesta att enkla lösningar inte är vatten värda. Men experter är samtidigt usla kulturkrigare.
Vi skulle nog vinna på att lyssna på vad de sakkunniga säger även på det här området, trots bakgrundsbullret. Det lågmälda förnuftet förtjänar en renässans i debatten.
Att lyssna på Peter Althin vore en bra början.
Ukraina ligger bakom den mentala järnridån