EU behöver inte en till tysk seger
Nu behöver unionen en kompromiss
Angela Merkel är i Brasilien.
Tysklands förbundskansler, världens mäktigaste kvinna, har åkt för att se det tyska landslaget spela VM-final i fotboll mot Argentina.
Samtidigt går hon match mot Italien i en annan känsloladdad och komplicerad lagsport: EU-politik.
”Fotboll är en mycket enkel sport. 22 män jagar en boll i 90 minuter och i slutändan vinner alltid Tyskland”.
Så gick Gary Linekers berömda citat. På senare tid har vi hört flera uttalanden med samma andemening om EU-politiken.
”EU är en mycket enkel konstruktion. 28 länder förhandlar om allt mellan himmel och jord och i slutändan bestämmer Tyskland”. Så skulle man kunna sammanfatta dem.
I alla fall om man vill parafrasera Gary Lineker.
Frågan är dock om analysen stämmer.
Storbritanniens premiärminister David Cameron skulle vara benägen att svara ja. I alla fall efter sin senaste taktiska EU-katastrof. Den brittiska premiärministern försökte stoppa tillsättandet av Luxemburgs förre premiärminister som EU-kommissionens nye ordförande.
Det gick så där.
David Cameron argumenterade högljutt för att EU-entusiasten Jean Claude Juncker var helt fel person för jobbet. Det går inte att tillsätta en federalist som chef strax efter att EU:s väljare i chockerande horder har röstat på EU-skeptiska partier, resonerade Cameron.
Och han hade en poäng.
Han hade också en poäng i att det kanske inte är en otvetydig framgång för demokratin att EU-parlamentet har tagit makt från rådet gällande att tillsätta kommissionens ordförande. EU-parlamentet må vara demokratiskt tillsatt men i val med mycket lågt valdeltagande.
Rådet består av statschefer tillsatta via nationella val där folk faktiskt bryr sig om att rösta.
Den rätta balansen mellan dessa olika institutioner och principer kan man ha olika åsikter om, men David Cameron var inte helt ute och cyklade.
Inte i vad han försökte åstadkomma.
Däremot i hur.
Det går inte att öppet gå emot Tyskland på detta sätt. Det var en enorm felkalkyl.
Till och med David Camerons bästis, Fredrik Reinfeldt, övergav honom. Den svenske statsministern argumenterade för att Sverige skulle stödja Jean Claude Juncker.
Och Fredrik Reinfeldt gjorde antagligen det enda möjliga. Sverige kan inte alliera sig med Storbritannien mot Tyskland. Vi kan inte knyta oss för hårt till det av de stora länderna som riskerar att försvinna ur EU.
Om David Cameron vinner valet nästa år, då är det folkomröstning om utträde som gäller för britternas del. Det vore förstås en katastrof. Det skulle kunna bli den politiska motsvarigheten till att åka ur turneringen på straffar, utan att någon riktigt förstår hur eller varför.
Vi får se.
Det har hänt förut.
Britternas storförlust i Juncker-matchen gör att många nu tippar förlust även för Italien. Matteo Renzi, Italiens populäre socialdemokratiske premiärminister, har tagit över ordförandeklubban i EU och utmanar Tyskland gällande åtstramningspolitiken. Lycka till, säger kommentariatet, britterna förlorade nyss med 7- 1. Eller 26-2 för att använda de faktiska röstsiffrorna i rådet.
Men man ska nog inte räkna ut Matteo Renzi.
Rakt igenom hela eurokrisen har Angela Merkel och Tyskland hävdat att Europa måste spara sig ur sina ekonomiska problem. Problemet i södra Europa har varit att stabila statsfinanser, på Angela Merkels vis, har skapat instabila samhällen på nästan alla andra vis. Även om åtstramningar skulle vara rätt medicin kan för mycket medicin för fort göra att patienten dör.
Och döda patienter kan definitivt inte betala tillbaka sina skulder.
EU har inte bara ekonomisk stabilitet utan även politisk stabilitet att tänka på.
Matteo Renzi argumenterar för att det är dags att lätta lite på det drakoniska regelverket. Det värsta är över. Italien har varit duktigt och sparat. Därför är det bara rimligt att det blir möjligt för landet att nu göra de långsiktiga investeringar som behövs för att få fart på tillväxten.
Angela Merkel har förhållit sig skeptisk. Men hon borde lyssna.
Tyskland måste ta sin nya roll på allvar. Landet är i dag Europas dominerande stormakt och regeringen måste därför ta in hela Europa i sina politiska kalkyler – inte bara den tyska inrikespolitiken. Den som i så hög grad verkar dominera Angela Merkels tänkande.
Det behövs maktbalans i EU och på många sätt vore Angela Merkel och Matteo Renzi en fungerande duo. De representerar nord respektive syd, höger respektive vänster och de har bägge starka politiska mandat med sig hemifrån.
Vad EU behöver nu är en kompromiss, inte ytterligare en tysk seger. Fotboll är inte samma sak som EU-politik. EU-politik är mycket känsligare.
Simon Kuper skrev 2010 att den stora politiska konsekvensen av fotbolls-VM i Tyskland 2006 var att det visade världen att tyska människor kan stå på ett torg och vråla ”Deutschland!” utan att det gör vare sig dem själva eller omvärlden skräckslagen.
Men gör de det i EU-politiken. Ja, det vore en annan femma.