Jan Eliasson möter massdöden i Darfur
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Till Hussein Dafa’alla, 12, som flydde med livet i behåll, och till de oräkneliga som inte gjorde det.”
Den dedikationen inleder Julie Flints och Alex de Waals bok: ”Darfur – a short history of a long war”.
Ingen kan med exakthet räkna de döda och massakrerade i Darfur, västra Sudan. Bortåt en kvarts miljon är en ungefärlig siffra över avlidna i det krig som pågått sedan 2003.
I det två decennier långa inbördeskriget mellan centralregeringen och Sudans rebeller i söder dog två miljoner.
Flykten från Darfur har ett par miljoner ansikten. De fördrivna samlas i väldiga läger med hög barnadödlighet och svåra sjukdomar. Gruppvåldtäkter och bestialiska sexuella övergrepp pågår ständigt. Terrorhandlingar som med dubbel plåga drabbar kvinnor: sexuella offer för att sedan också ofta bli förskjutna av den egna släkten.
Krigsutbrottet går att datera: I april 2003 gick rebellstyrkor i Darfur till attack mot några av centralregeringens institutioner. Protester mot påtvingad fattigdom, exklusion från regeringsmedverkan, tvångsrekrytering till soldater och slavliknande arbete.
Centralregeringen drev fram ohyggligt våld mot upproret. Verkställare av ordern ”utrota motståndet” var Janjaweedmilisen, ledd av den monstruöse Musa Hilal, en yrkesmördare. Janjaweedslaktarna får varje månad mellan 70–200 dollar; svindlande summor för regionens medborgare.
Uppdraget utförs minutiöst, 90 procent av byarna har bränts ner.
Formell fred proklamerades i Abuja (Nigeria) i maj förra året. Centralregeringen lovade att snabbt avväpna Janjaweed, ge Darfur ekonomisk ersättning och politiskt inflytande. En fraktion av Darfurrebellerna (SLA) skrev på medan majoriteten sa nej, med skrämmande goda argument. Regeringen svek sina åtaganden.
FN har sänt Jan Eliasson till Sudan med det omätbart svåra uppdraget att skapa fred. I dag lägger EU:s Sudan-ansvarige, Pekka Haavisto, fram sitt program.
Ingen av dem som på allvar kan något om konflikten föreslår storskalig militärintervention. Sådana idéer har dött i Iraks ruiner.
Eliasson och EU borde kunna ta över det program som Sudans organisation mot tortyr (SOAT) skrivit ut: avväpning av Janjaweed och krigsförbrytare till Haagdomstolen. FN-garantier för dem som sköter det desperat nödvändiga hjälparbetet. Nyligen stormade ett fyrtiotal beväpnade män, från rebellarmén SLA, in i det oskyddade flyktinglägret Gereida och våldtog hjälparbetare från franska Action Contre La Faim. Organisationen, i sällskap med andra, tvingas lämna lägret och dess 130?000 flyktingar.
Medan massdöden härjar i flyktinglägren och folk drivs mot grannländer strömmar oljemiljarder till Sudans regering. Deras mäktiga klienter, från profitsugna privatbolag till oljeslukande Kina, föredrar pålitliga oljeproducenter framför elementär människorätt.
Eliasson säger att han är optimist. Om han dessutom är realist borde han i FN:s namn hota med ingrepp mot oljeindustrin?–?krigens finansiär.