Ingen sill – nästa år blir det kebabpizza
I ett episkt blogginlägg skrev Björn Söder, numera riksdagens andre vice talman, att han började gråta på Malmöfestivalen 1999.
”Överallt fanns det utländsk mat. Latin food, tacos, buseca, falafel, indiska matspecialitéer, thailändska rätter, nigerianska specialitéer, kebab och mycket annat. Men var fanns den svenska maten?”
”Plötsligt hände något. Jag såg ett litet ljus i den för övrigt mörka omgivningen. Sillamackor, stod det på skylten. Jag gick med brådskande steg fram. Förbi alla vitlöksluktande matstånden. Jag kände en glädje.”
Det där är inte jättekonstigt. Det obehagliga är möjligtvis att avsändaren i detta fall företräder SD som vill minska invandringen av hummus med 90 procent, minst 90 procent.
Jag har också lullat på festivaler i jakt efter något svennigare än älgburgare, ostkakor eller tofupasta. Fly mig en kebab! Eller en pizza. Men nä. Överallt langos och vildsvinsrevbenspjäll.
Det var radioprogrammet ”Konflikt” i P1 (13/6), det utsökt djuplodande reportaget ”Sverige, sillamackan och kebabpizzan” om matkosmopolitism och matnationalism, som påminde om Söders bloggpost med mat som en allegori över ett förlorat Sverige, ockuperat av skumma, mörka element.
Själv älskar jag stekt fläsk med löksås, rotmos och stekt strömming och är inte orolig för att de konkurreras ut av bättre alternativ från utlandet.
Möjligtvis ligger inlagd sill risigt till, även om många älskar de slemma rackarna och traditionen är krampaktigt stark – även hos mig, vilket förbryllar mig.
På midsommarafton äter jag alltid sill. Trots att jag inte tycker att sill är gott. Det är så ”det ska vara”. Stämningen. Knäcke, Västerbottensost, dans runt stången, jordgubbar, blomsterkrans, sill, skål!
Sillätare dör bort lika snabbt som papperstidningsläsare. Återväxten är högst begränsad, allt fler upptäcker bättre alternativ. Barn numer kommer bara i kontakt med sill vid midsommar och jul, då de med trycksvärta på fingrarna tvingas minnas hur vi levde förr innan det fanns kylskåp och bredband.
Man kan rädas denna förändring, som Björn Söder eller den i Austin, Texas, boende konservative skribenten och filosofie doktorn Roland Poirier Martinsson (SvD 12/6), eller så kan man tänka att något vackrare, starkare och bättre byggs upp av nya ingredienser.
Jag föredrar kebabpizza – denna helsjuka och helsvenska bastard av italienskt och turkiskt kök – framför inlagd sill. Man kan se kebabpizzan som ett misslyckat svenskt integrationsprojekt. Men man kan på lika goda grunder se den som en makalös innovation som dessutom bara finns i Sverige. Ett nytt land, ja, men fortfarande unikt.
Den som vill ha sill kommer alltid få sill. Det är inte ett val mellan det ena eller det andra. Så varför håller jag på och värnar? Varför plågar jag i mig sill som om det var 1899?
Det bor tydligen en skräckslagen konservativ i mig också. Hjälp. Jag behöver ”free my mind”. Nästa midsommar blir det ändring. Ingen satans sill.
Det lär bli exakt lika mysig stämning. Knäcke, Västerbottensost, dans runt stången, jordgubbar, blomsterkrans, kebabpizza, skål!
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.