Mona Sahlin talar så vi förstår vad hon menar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag jobbade med Mona Sahlin första halvåret 2004. En eftermiddag stod vi och pratade i en av Rosenbads korridorer. Hennes son Gustav kom runt hörnet.
”Morsan, du har telefon!”
”Vadå telefon?”
”Det är nån på min mobil som vill prata med dig. Svara nu!”
Mona tar telefonen.
”Ja, det är Mona?”
”...”
”Om du mejlar mig på Mona Sahlin punkt justice punkt ministry punkt se så ska jag se vad jag kan göra.”
”...”
”J-U-S-T-I-C-E punkt M-I-N-I-S-T-R-Y.”
Det visade sig att Mona Sahlin hade köpt en telefon åt Gustav, registrerat den i sitt eget namn men glömt att skaffa hemligt nummer. En boxningsklubb nånstans i Sverige hade sökt henne på nummerupplysningen och hittat Gustavs telefon.
Den ögonblicksbilden är typisk för socialdemokraternas blivande partiledare. Hon beter sig som vem som helst. Det är en tillgång när folkrörelsen socialdemokraterna ska väckas till liv igen: ”Mona talar med vanligt folk så att vanligt folk förstår.”
Det betyder inte att hon inte provocerar. Mona Sahlin blev tidigt feminist. Hon har länge slagits mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Det har inte alltid varit poppis i arbetarrörelsen, länge insnöad på bara klassanalys.
I Mona Sahlin får socialdemokraterna sin första kvinnliga partiledare. Det tog 118 år innan partiet förmådde att inte kvotera en man till den posten. Den här gången var kraven på en kvinna härligt starka och de kvinnliga kandidaterna bäst: Margot Wallström, Carin Jämtin, Mona Sahlin, Ulrica Messing.
Tillsammans kan de forma ett nytt och öppet ledarskap för socialdemokratin.
När en kommer, går en annan. Göran Perssons sista partiledardebatt i riksdagen blev hans bästa. Alliansens partiledare turades om att med skräckblandad förtjusning berömma Perssons ”kraftfullhet” och ”retoriska förmåga”. Persson använde de egenskaperna till att med glatt humör mala ner alliansledarna. En efter en utan pardon.
Persson till Fredrik Reinfeldt: ”Kom inte dragande med ditt kvitto från bankomaten. Tro inte att svenska löntagare bara bryr sig om sig själva. Att samhällets mest utsatta ska betala för skattesänkningen är orättvist.”
Persson till Maud Olofsson: ”Meningen med EU-utvidgningen var väl att få svenska löner i Lettland. Inte att få lettiska löner i Sverige.”
Persson till Göran Hägglund: ”Människovärdet, Göran Hägglund, är större än penningvärdet. Låt dem som har pengar bygga egna sjukhus. Låt dem inte ta över landstingens. De är våra gemensamma.”
Persson slog ett slag för sitt stora politiska projekt, den ekologiska hållbarheten. Han talade typiskt Perssonlyriskt om ”fantastiska blommor som blommar och fantastiska fåglar som kvittrar”.
Med samma strålande humör i höstas hade han lugnt vunnit valet.
Veckans boktips: Margareta Strömstedts självbiografiska ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Boken beskrivs som Margaretas berättelse om relationen med maken Bo Strömstedt.
Jag håller inte med. Det är varmt och starkt, men det handlar inte om en relation. Det handlar om att vara sann mot sig själv, att våga leva på sitt eget hjärtas vis. Det handlar om att relationerna till andra blir så mycket enklare då.
Margareta Strömstedt gör modigt upp med det svåra i livet. Hur handskas man med galenskapen, svärtan, rädslan att bli lämnad? Hur tar man vara på styrkan, lyckan, humorn? Hur överlever man från barn till vuxen utan att trasas sönder på vägen?
Läs, läs, läs!