Den store ledaren avkunnar sin dom
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Allt jag har sagt är sant, hälsar Göran Persson via sin pressekreterare. I går sändes sista avsnittet av SVT-dokumentären ”Ordförande Persson”. Då var det Wanja Lundby-Wedins tur att få sig en omgång, för att hon vill dela föräldraförsäkringen.
Den före detta partiledaren och statsministern verkar inte ha förstått. Han befinner sig inte i fritt fall för att han har sagt obekväma sanningar i tv. Det upplysande i dokumentären är inte vad Persson säger, utan hur han säger det.
En efter en radar Persson upp sina ”motståndare” och gör ner dem. Alla som inte dansar efter hans pipa utsätts för karaktärsmord. Svikaren Leif Pagrotsky. ”Gamla Margareta” (Winberg). Mona Sahlin som inte kan tänka.
Persson pratar i dokumentären om vikten av lojalitet mot ”partiet”. Han känner sig utsatt för illvilja och konspirationer. Perssons egen lojalitet är det si och så med. Utan att blinka ger Persson ifrån sig tio år av skitsnack som nu sorteras, paketeras och sänds inom loppet av en dryg vecka. Den nya partiordföranden får börja sitt uppdrag med att försvara sig mot flera år gamla anklagelser.
Det sägs att Erik Fichtelius och fotografen Paolo Rodriguez har misslyckats. Att deras dokumentär saknar konstnärlighet och skickligt berättande, bara är ett snabbt ihopklipp.
Ja, så mycket effektivare. Det här är ingen dokumentär om Perssons politik eller ens partiledartid. Det är en dokumentär om hans ledarstil, välkänd i socialdemokratins innersta krets. Utåt mest beskriven som en svårdefinierad ”bufflighet”. Kanske är det bara en orättvis mediebild? har folk funderat.
Efter socialdemokraternas valförlust i höstas, när Göran Persson meddelade sin avgång, menade högt uppsatta socialdemokrater att nån debatt om Perssons ledarstil ”ska vi inte ha”. Man ska inte sparka på den som redan ligger, liksom.
Ur det perspektivet är ”Ordförande Persson” välgörande. Dokumentären tvingar socialdemokraterna att se och göra upp med ett ledarskap som knappast kan kallas modernt. Som sänkte taket och stoppade syret, som gjorde människor mindre och osäkrare än de egentligen var.
Simpelt skitsnack leder ingenstans. Det visar inte minst Perssons eget exempel. De som i många år fanns i Perssons närhet utan tillstymmelse till att opponera sig kan inte gärna komma nu i efterhand och delta i någon hetsjakt på honom, känna sig svikna.
Socialdemokratin måste ta resonemanget steget längre. Partiet måste bestämma sig för att ett sånt ledarskap blir det inte igen. Högt i tak, många fria viljor som krockar i en öppen debatt, är i grunden något positivt. Den som anmäler en avvikande åsikt än partiordföranden ska inte behöva målas ut som ”svikare” – det är att svika demokratin.
Mona Sahlin lovar breddat ledarskap. Behovet har väl aldrig varit mer skriande. En folkrörelse kan aldrig dansa efter en mans, eller en kvinnas, pipa. Då blir det som de här veckorna. ”Den store ledaren” avkunnar sin dom mot partiet och partiet önskar att det hade sagt ifrån, medan tid var.